När nattens silverstjärnor faller ner till varm mossa, börjar det gnistra.

I skenet från fotogenlampan sitter jag nu och skriver. Under natten har jag knappt sovit en blund.

Jo, kära dagbok, det gick bra igår hos Gustavs familj. Mor och far tyckte det hade varit en strålande afton. Middagen var mycket god. Jag var bara så ledsen när jag tänkte på att Gustav snart åker.

Men det jag kommer ihåg mest var den stunden jag och Gustav fick tillsammans ensamma. Efter middagen tog han min hand och sade till de andra att han ville tala med mig en stund själv. Vi gick in i ett rum. Gustav stängde dörren. Jag tittade mig om. Han kom nära mig och lade sina händer på mina axlar. Jag kan känna dem än, kära dagbok. Jag känner händerna. De är kvar på mina axlar. Jag känner tyngden, värmen. Jag såg upp på Gustav och såg att han var lite ledsen. Jag gick alldeles nära honom. Gustav slog armarna om mig. Jag lade mina om honom. Åh... vad fast han är. Så mycket att ta i. Jag lade min kind mot hans axel. Han tog om mitt hår. Världen krympte. Det var som om det bara var vi och våra kroppar. Jag lyfte mitt huvud. Gustav sade till mig att allt kommer att bli bra när han såg mina tårblanka ögon. Jag kände vibrationer i luften. Hans mun var alldeles nära min och mina läppar sökte sig mot hans.

Sen förenades vi i en kyss. Jag vet inte vad som tog åt mig. Jag lät hans läppar omsluta mina. Lät hans tunga komma in. Jag bjöd honom min. Jag kunde inte släppa honom. Jag tror kyssen varade en evighet. Vi blev ett. Det sög i magen och gör än när jag tänker på det. Jag fick min första riktiga kyss av Gustav. Det känns som ett förlovningslöfte.

Det var alldeles underbart igår och alldeles förfärligt att behöva lämna honom. Gustav sade dock att han skulle komma över till mig idag eller imorgon innan han ger sig av på onsdag.

Jag vill ge honom något han kan ta med sig på resan. Jag tror jag skall försöka teckna ett självporträtt. Ett litet så han kan bära mig på sig.