Jag mötte Gud idag.


Jag träffar en vän
- en nyfunnen vän,
vi känner inte varandra så väl ännu.

Vi går ner på stan tillsammans.
Missbedömer hur långt det är till centrum och går vilse.

När man gått långt och länge
i sen oktoberkyla
är det riktigt skönt att sätta sig på ett café
och njuta i fulla drag
av kakor, varmt te och sällskapet.

Vi sitter där och låter teet värma oss.
Pratar som vänner gör
- om vardagliga saker
- om allvarliga saker.

Sen fortsätter vi att gå
i flera timmar.

Det är sent när vi kommer hem till honom
och då är vi sådär härligt trötta
efter den långa promenaden.

Vi mediterar
bland levande ljus,
var och en djupt försjunken i sig själv,
men ändå tillsammans.

Någon gång under den kvällen
är det som om vi blir till en.

Jag känner en frid och ett lugn
- en trygghet.

Jag fäller några tårar mot min väns axel.
Så lycklig över att få vara hans vän.
Så tacksam över att få ha delat den här stunden med honom.


Om Gud kan finnas
i de tårar man fäller
i lyckan över att få ha delat
en glimt av evigheten
med en riktigt god vän

- då mötte jag Gud idag.