Det är kallt, det är ruggigt. Förbannat ruggigt. Jag sitter på Coffee cup. Just another Café. Ännu en hörna av Stockholms centrals stora hall, belamrad med disk, cappucino-maskin och handmålad meny, utstrålande just den där så irriterande "Wow-Vad-Vi-Är-Orginella-Som-Har-Handmålad-Meny" attityden. Med alldeles för dryga muffins med alltför många hallon i, med moccarutor som alltför mycket fejkar den hemlagade känslan och med rapande cappucino-rör som ännu inte gett upp tron om att vara hippa. Där sitter jag. Jag sitter och plitar ner en massa tankar på baksidan av ännu en meningslös rapport.

Och visst är det patetiskt. Lika patetiskt som själva ordet. Men när jag nu sitter här så tänker jag skriva om något som är så långt ifrån ett f d hippt café på Stockholms central någonsin kan bli. Jag ska skriva om det som än idag är höljt i ett romantiskt skimmer inom mig. Året var 1978 och jag extraknäckade som nybliven tonåring på en liten bensinmack. Det var en bensinmack ifrån den tid då mackar var små kuber med snett tak och en jättestor neonskylt ett harhopp därifrån. Det kunde stå Shell, BP och Texaco. På min bensinmack stod det Gulf och var omgiven av asfalt, stor som en halv fotbollsplan. Macken hade en dörr på frontsidan flankerad av två jättefönster som nästan tog upp hela väggen. Inne i macken luktade det choklad, gummi och glykol. Burkar och plastflaskor var prydligt uppradade längs väggarna och vid disken fanns godis, wunderbaum luktträd och kondomer. Bakom macken fanns en verkstad där polarens pappa, som ägde macken, höll till och förtjänade sitt levebröd så gott det gick.

Macken var verkligen stället där livet flöt. Varje dag hade kunnat vara ett avsnitt i vilken såpa som helst. Fjuniga grabbar med Puch Dakotas blandades med storväxta bönder i Mercedes compact. En och annan gång kom utbölingar som en intressant krydda med allt ifrån yviga gester, fisförnäm uppsyn eller bullrig tysk brytning. Kort sagt var det en fantastisk plats att vara på för en 13 åring med en nyfiken blick i en av dessa otaliga hålor, någonstans i Skåne.

Och där livet flyter, kommer också en och annan katastrof. Detta år kom Vintern. Kungen av snö med fabror Frost och därtillkommande hov flyttade ifrån Arktis till vår oansenliga lilla halvö. Jag glömmer aldrig den dagen i januari då vinterhovet med följe äntrade skånsk mark. En vägg av vit snö svepte över stad och land och lamslog precis allt. Bilar gled av vägarna och försvann i ett vitt gytter. Militären fick skicka bandvagnar ifrån Norrland för att kunna rädda alla insnöade. Skolan blev naturligtvis inställd. Allt blev inställt. Katastrofteam körde runt i konvojer med förnödenheter och radioreportrar  gjorde direktsändningar ifrån det vita helvetet med alpin utrustning och överlevnadstält. Aldrig förr (inte senare heller för den delen...) lyssnade vi så mycket på lokalradion som då. Man kunde nästan höra hur vinden slet i radiostudion och hallåan skrek och hojtade som om det var fullt krig.
Och i dessa tider var det en lyx och befrielse att sitta på en mack och se människor kämpa, lida och svettas mot naturen i det skånska vinterkriget. Det var en sittplats på första parkett med halvt igenimmade och enorma fönster och en Bounty i näven. Sakta drog bilkonvojer förbi med horder av igensnöade människor med snöskyfflar, hukande bakom en enorm snöskrapa som med ett muller kastade snömassorna åt sidorna. Drivorna växte upp som hotfulla torn längs vägarna och i tysthet demonstrerade de tillsammans budskapet om naturens överväldigande kraft. Ibland kom det in någon av dessa kämpande stackare. De fyllde på bensin. Man kunde knappt se ansiktena på dem, invirade i stora halsdukar och nerdragna mössor. Man frågade dem hur det var där ute och med aldrig tidigare skådad dramatisk inlevelse berättade de med om snömassornas fasor.

En gång kom en snöskrapa in för att fylla på diesel. Medans tankpistolen pinkade ner i den enorma tanken, klampade snöriddaren som styrde detta schaktmonster in i macken och greppade en japp. Han stod tyst med breda ben, lantmännen-keps och avslappnad kropp och glodde stumt ut genom ett fönster medans käkarna metodiskt malde sönder jappen. Ute virvlade snön i mörkret och jag satt tyst vid min disk och undrade vad han glodde på då han borde vara van vid den vita massan vid det här laget.

"Detta är bara början." sa han plötsligt. Mina tankar skingrades och jag försökte stumt tolka hans uttryck.
"Nästa år blir det värre..." följde han upp, slet blicken ifrån fönstret, slängde det tomma japp-pappret och gick ut. Han drog ut pistolen som pinkat klart i den enorma tanken, hoppade upp i sin gigantiska schaktmaskin och mullrade ut ifrån macken. Det skallrade lite om fönstren och jag funderade på vad det var som han egentligen menade.

Men visst blev det värre. Idag är macken jämnad med asfalten, Gulf-skylten borta. Snöriddaren sitter på service-hem och kan inte röra benen. Inget av de attribut som bekräftade byn dess håla-status finns kvar idag. Och jag sitter på ett pretentiöst och patetiskt café i en patetisk stad och skriver med en bläckpenna på baksidan av en menlös rapport.