”Det är låst, de har stängt.”

Hon rycker i dörren till hissen.

Rycker igen, ända tills han upptäcker entrédörrarna där den röda mattan och allén av markstrålkastare slutar och där den upplysta menyskylten tar vid.

”Här, Christel, kom” säger han. Handen vid hennes ryggslut.

”Tack, jag kan gå själv” säger hon.

Solen bränner glimmande linjer i den högresta glasfasaden. Paret trycker ner hissen.

Den digitala våningsräknaren på väggen räknar ner: 23, 22, 21, 20…

”Hur lång tid tar det, Mats? Alltså det där uppe. Middagen. Själva högtiden.”

”Så länge vi vill, vi har ju bokat bord.”

Hon tittar ut mot gatan genom fönsterrutan. ”Det lär bli mycket folk ikväll…”

”Men eftersom vi har bokat, så…”

”… och då kommer det att bli trångt och stökigt. Vi kommer inte att höra vad vi säger.”

”Jag kan tänka för oss båda”, säger han.

3, 2, 1, ENTRÉPLAN.

”Typiskt dig”, säger hon.

”Damerna först” säger han.

”Har du sagt det så” säger hon. ”Hade du sagt ’Tanterna först’ hade jag vänt och gått.”

Hon går in. Han efter.

Hon ställer sig med ryggen mot hissens glasvägg. Som en vaktpost med armarna i kors och utan en blinkning.

Uppstigningen börjar: ENTRÉPLAN, 1, 2, 3… Kulan av glas sätter fart mot himlen.

Hon säger: ”Kan du lova att det inte blir trubadurshow ikväll?”

Ser på honom.

”Va?” säger han. Slår ut med händerna. ”Ser det ut som det kanske?”

”Lova att du inte gör trubaduren ikväll. Eller ligger på flygeln och sjunger Have I told you lately? Lova.”

8, 9, 10…

”Kom igen, vi ska äta där uppe” säger han.

”En vanlig förlovning, inga överraskningar. Både du och jag har varit igenom det här förr och jag… jag vill inte ha överraskningar, inte såhär tidigt i relationen. Jag vill veta vad jag har.”

”Men” säger han. ”Tänk OM jag har planerat – ”

Hon ser på honom; rovdjuret tittar fram. Nu kan det bli otäckt.

”Du. Skulle. Bara. Våga” säger hon.

16, 17, 18…

”Jag vågar inte” säger han.

”Bara en middag, du och jag ensamma. Lite skumpa, några drinkar till maten”

”Lovar.”

Hon ler. Stryker honom på kinden, han har inte rakat sig. Nyper lätt och snabbt i öronsnibben.

”Annars ryker den här…”

”Lovar” säger han. Han ser displayen ovanför hissdörren. ”Pling!”

!PLING! Hissen har bromsat in, dörrarna går upp. Hon kliver av först.

Kliver rakt in i… den kompakta tystnaden. Han hade alltså inte planerat någonting över huvud taget, inte det minsta. Ingen överraskning här heller. Och från den stunden, på väg in till deras reserverade fönsterbord där ljusen redan brann, vill hon bara strypa honom.