Jan-Erik tog ett par stapplande steg framåt. Det var mörkt i rummet och luktade äkta läder och kubanska cigarrer. Han snörvlade till och granskade rummet. Väggarna som inte var klädda med bokhyllor i ek var tapetserade i sammet och golvet var i grå granit, med en tjock blodröd matta över. Mitt framför Jan-Erik var en gigantisk fåtölj vänd bort från honom. Han hade trott att den var tom, om inte cigarrök singlade upp från den.
“Jag är Mister Kill, som du kanske vet, i och med att det står på min namnskylt. Jag är från Ryssland, lika alla elaka skurkar i James Bond… Jag uppfann honom, vet du. Jag uppfann även oljan, sex och den mänskliga hjärnan. Jag är ett geni!” Personen i fåtöljen skrockade ondskefullt, men började plötsligt hosta av cigarröken.
“Och jag äger dig!” la han snabbt till. Jan-Erik började nervöst bita på tumnageln.
“Fasen också! Jag har aldrig varit såhär rädd!” mumlade Jan-Erik för sig själv, men plötsligt slutade hans händer att skaka och han tittade upp mot fåtöljen och han harklade.
“Jag antar att du äger mig… Vad ska du göra med mig?”
“Jag ska döda dig” sa Mister Kill enkelt. “I och med att du vet om min plan att ta över planeten Jorden är jag tvungen. Har du några sista ord?”
Jan-Erik hukade sig ljudlöst, tills han kunde greppa sin gigantiska pistol, som han hade satt fast runt vristen. Sedan gjorde han en vig bakåt volt, välte en bokhylla och satte sig bakom den, som skydd.
“Ja, och dessa ord kommer kväva dig till döds och jag kommer ta över all din kraft! Och om jag har all dina kraft, då är det ju jag som ska ta över jorden! Oj, jag skulle nog inte ha sagt det…” Jan-Erik hejdade sig, när han hörde att Mister Kill återigen skrockade elakt, innan han, återigen, började hosta.
“Ja, då antar jag att vi både vet om varandras planer.” Mister Kill tystnade dramatiskt för att tänka och ta ett nytt bloss på sina cigarr. “Det betyder att vi är fiender! Nu MÅSTE jag döda dig!”
Så snabbt han kunde, det vill säga väldigt långsamt, böjde han sig ner och började skruva ihop sin pistol från amerikanska inbördeskriget. Detta gav Jan-Erik tid att hoppa fram. Fåtöljen snurrade långsamt runt, och de stod nu öga mot öga. Då började Jan-Erik plötsligt sjunga.
“My gun is much bigger than yours…” sjöng han på System of a Downs låt, med meningen att provocera Mister Kill, i och med att Mister Kill alltid hade varit retad för hans oförmåga att kunna skilja på om han var tjej eller kille, i och med att hans “gun” var så liten. Tills han var tolv trodde Mister Kill att han var tjej, faktiskt.
Jan-Erik log. Han visste allt detta om Mister Kill. Han tog upp sin superbanan ur fickan och sa sakligt “Nu tar jag upp min superbanan som automatiskt kommer slå dig i ansiktet, samtidigt som jag -fniss- tar han om din minimala pistol, så att du inte längre kan försvara dig. Men vad ska du göra?”
Mister Kill tog ett djupt andetag, och utom Jan-Eriks synfält förberedde han sin stol på katapult, och skrek sedan “SPRINGA FÖR LIVET! Aah!”. Han avlöste stolkatapulten, men till sin fasa insåg Mister Kill snabbt att den inte var oljad, och han flög bara någon meter, dock tillräckligt för att förvirra Jan-Erik till den milda grad att han svimmade. Mister Kill sköt glödlampan i taket och gömde sig bakom en annan vält bokhylla och väntade på natten…