“Det var kväll. Luften luktade milt av aprikos och magnolior…” började Mister Kill, och hans ansikte intog ett harmoniskt intryck innan Jan-Erik avbröt honom.
“Skippa skitsnacket och kom till sexet!” sa han irriterat.
“Okej, okej, men om du börjar runka… Ouäh, säger jag bara!” sa Mister Kill, innan han fortsatte. “Hon kom ur sin Limousin, den svarta, du vet. Och hon grät, mascaran var alldeles utkletad. Och jag var väldigt full. Och hon sprang emot mig … eller så ramlade hon, och jag kramade henne, och sedan är det lite svart, och sedan befinner vi oss i min svit på Manhattan och hon dricker champagne, sedan är det svart, sedan kommer jag bara ihåg att jag vaknade utan klädet med världens baksmälla. Lustigt, eller hur?” Mister Kill började skrocka igen. Jan-Erik tittade misstroget på honom.
“Ja, jag håller nästan på att skratta ihjäl mig här borta” sa han ironiskt. Han hade alltid haft svårt för folk som hade varit elaka mot Britney, som faktiskt var hans halvsyster.
“Ja, jag vet! Det är skitkul! Korkade Britney… Vänta, är du ironisk!?” Mister Kill tittade nervöst upp på Jan-Erik. Han skrattade torrt.
“Ja, nu kan du undra om jag är ironisk!” sa han irriterat. “Din korkade åsneskit, du våldtog min tioåriga syster! Jävla nöthuvud!”
“Jag hade INGEN som helst aning om att hon var din syster! Eller att hon var tio år!” sa Mister Kill urskuldande. “Och du är … en bög! En bög utan kön!”
Mister Kill skrockade igen, tills han hostade. Han tog upp sin inhalator och sprejade lite, men han tog fel och munnen full av sin superpampiga parfym. Han hostade ännu mer och Jan-Erik log skadeglatt.
“Okej, okej, jag är väl bög. Ärligt talat bryr jag mig inte! Jag är en ängel, jämfört med dig, som bara är en kallhjärtad våldtäcksman! En dag kommer jag att ha dig ur vägen!” sa Jan-Erik med en galen lyster i blicken, men Mister Kill fnös bara.
“Jag VÅLDTOG henne inte! Och prata inte om änglar! Kommer du inte ihåg vad du gjorde mot de barnen i Afrika? Skäms på dig, kan jag bara säga!” Mister Kill synade Jan-Erik. Han försökte alltid spela godhjärtad, men han glömde att han själv var ond. Men Jan-Erik skakade trotsigt på huvudet.
“Vad var så fel med det? De var ändå svarta! Varenda en!” försvarade han sig. Mister Kill suckade.
“Du är bara avundsjuk för att de är mer solbrända än du!” sa han retsamt.
“Nej, jag älskar min extremt vita hy och svarta hår. Det passar mitt ondskefulla leende så bra!” sa han lystet. Mister Kill såg misstroget på honom.
“Men ditt hår är… blont?”
Jan-Erik fnissade tjejigt till.
“Jag färgar! Visst funkar Multi-Color Grey-Cover Super-Natural Golden Best-Springflower jättebra till min ögonfärg!” utbrast han innan han fick ännu ett fnitteranfall. Att prata om hår var den hemliga portalen till Jan-Eriks feminina sida. Han log jättestort och skrek av förtjusning. Då såg Mister Kill det han tidigare inte märkt. Hans ögon spärrades upp och han skrek av skräck.
“HERREGUD! HAN ÄR MICHEAL JACKSON!” vrålade Mister Kill förfärat. Jan-Erik suckade.
“Daaah? Listade du inte ut det när jag sa att Britney är min syster?!” utbrast han bitchigt. Mister Kill svimmade.