En vecka senare började Jan-Erik motionera. Hans motion var kraftigt nedsatt av en månads nedsövdhet och all choklad han ofrivilligt förtärt. Läkarna hade gått med på att göra en fettsugning, om Mister Kill inte skötte sig. Och han hade börjat märka att Estelle mer och mer drog sig undan. Han misstänkte att hon hade en annan. Han skulle bara behöva komma på vem. Kunde det vara hans ärkefiende, Florence Bartel, eller hans surfarkompis med magrutor och perfekta tänder som för tillfället var modell, Abimbola Henk? Eller självaste Brad Pitt? Hur som helst skulle Estelle säkert ta tillbaka honom när han bantat ner sig och dödat Mister Kill. Och eliminerat Florence, Henk och Brad Pitt.
Två timmar efter sitt superhårda träningspass hände det för första gången. Alla Jan-Eriks sinnen var aktiverade, men han kunde inte styra någonting. Mister Kill var i besittning av hans kropp. Mister Kill skrockade ondskefullt och gick raka vägen till chokladautomaten, som han numera hade flyttat till sitt sjukhusgång för att han inte orkade gå ner till kafeterian varje gång han ville ha choklad, och tryckte ut fem 200-grams choklad. Han vara nära på att spy av det, men vad gör man inte för att sabba för sin ärkefiende? Jan-Erik stönade förtvivlat och led sedan i tre timmar av förnedring och magknip. För att inte tala om när han fick se Estelle som, sexigare än någonsin, hela tiden satt och pratade med Mister Kill. Jan-Erik hade alltid tyckt att prat var överskattat. Om det inte gällde förhandlingar i mellanöstern eller storslagna tal av presidenter. Eller telefonsex med Antonia, hans hemliga älskarinna från Italien. Han lovade sig själv att hälsa på henne så fort han kommit ur sin schizofreni som han delade med sin pappa. Som var tjock och elak.