ni släcker vårljusets varma skimmer
med falska rollspel
utanför livets verklighet

mina ögon blickar efter en egen stig
att oberört trampa iväg på
så långt ifrån era brutna vingar
som jag förmår i denna stund

men ni flyger ikapp
bärande mörktonade masker
sprider sanningen i stormvinden
om era utåt vackra ansikten

bad ödmjukt att lämna mig utanför
men på liten zon av plastfamilj
korsas våra skilda världar
emot min stadiga vilja

ett ögonblick återstår då ni
lyckas gräva er in
spotta i rena källor
trycka ner det ärliga jag tror på
i en illaluktande avgrund

jag tar mig stark och medveten upp
men aldrig utan att känna av
själar av kallt stål

ni lägger all kraft
på fiffel lögner och fula spel
istället för att kämpa för livet
om all den glöd ni består av
istället brann för det äkta
vore valen ni gjorde
av mänskliga drag
sveken aldrig omöjliga
för er själva att förlåta