Det finns inget tvivel och jag har varit med om allt detta innan
och mina fötter söker nödutgången medan jag stirrar på ditt paraply
Paraply paradox parallell paradis paranoia
och allt annat som kretsar runt din trädgård som
tomtar och dvärgar.

Paraguay som du var
Som du var då i mars och regnet som strök dina kinder
Smutsränder
Och som du blev efteråt
då det var mascaran som rann.

Paraguay
du ville skydda dig från regnat men det paraply var sönder för det var
Made in Nowhere
och vilken paradox det var och vad du gömde dig under alla landets stenar
Ville vara underst, ville vara stenad, den som var vackrast skulle få kasta
första stenen - alla kastade.

Dina vackra linjer konturer skuggor kanter
som senare gick från kurvor till raksträckos och hela din kropp var bara ett
parallellt streck, draget från marken till huvudet utom ditt hår som flög i vinden
och landade i havet och du såg aldrig de lockarna igen - du var skallig, blind
och vilsen.

Du var min
Paradis sa du och skrattade men det lät som gråt, det var alltid så med dig och
dina svarta ögon såg allt trots att du var blind, jag berättar din saga nu och
jag ber för dig trots att jag inte tror på dig, är det som kallas brott?

Paranoia, vad var det som hände på slutet, allt snurrade och du föll ner på knä,
eller var det jag
och sedan regnen som kom tillbaka och du skrek skrek skrek för du trodde att
det var bomber
Att det var bomberna som kom igen och vi skrek tillsammans och sen dog vi
men jag vaknade igen
fast utan dig, kommer du ihåg vem som skrek då?


Jag tror att vi båda skrek då.