du låg på mitt golv i hallen och det såg ut att älska dig. ögonlocken så hårt stängda, så kraftfullt omslutande runt dina insiktsmaskiner. jag stod så stadigt jag kunde på fötterna trots kylan under mig. idag, tänkte jag och såg dina ögon röra sig under ögonlocken. idag faller himlen.

jag torkade av köksbordet och tänkte på stjärnorna. handfatet stirrade tomt mot väggen, glänste inte alls. jag såg mina drömmar blandat med det som aldrig hänt åka förbi i molnen utanför fönstret. det är konstigt, tänkte jag och kastade en elak förhoppning i papperskorgen. det är konstigt hur minnena gör en till den man är. vem är jag nu, när jag har minnesförlust?

visste att brännmärkena på köksbordet viskade om mig så fort jag lämnade rummet. utan vapen strider jag. mot kvinnan som ser på mig ibland i fönstret mittemot. hennes hus ser ut precis som mitt.

på fredagskvällarna brukade du alltid laga den där guacamolen ingen mindes efteråt (inte ens den stackars hunden, den lilla vita i hörnet). och pizza och vin och lökringar och allt sånt där som fanns i ditt huvud som du trodde måste ut. tvättmaskinen ansåg du vara ett lätt mord, och tydligen all glädje i huset också. kallblodig var du. och det var just det som gjorde dig så tilldragande. du kunde slakta vilket hjärta som helst. mitt också. och det gjorde du nog lite varje gång du såg på mig. men jag svalnade alltid efteråt.

det var nästan kvavt inuti mig nu. du låg på golvet än. andades du ens? tänkte jag och dog lite för en sekund. men jag var genast snabb på att plocka upp mig underifrån igen. mäktigt, tänkte jag och andades häftigare. mäktigt hur natten smekte din hårda, men ändå så mjuka kropp, som sin enda älskare.

natten var här och jag hade glömt bort solen. du var varm och underbar under mina handflator. det högg till i magen och berättade åter igen om himlen. den stora byggnaden ovan oss skulle snart falla.

gömde fort dina känslor i fickan, ingen fick se. ingen fick höra minnas leta hitta. ingen, ingen fick hitta dig där du låg läckt med spår och gamla minnen av mig och allt annat som brutalt blodat ner dig. gömde mig själv i garderoben där mormors gamla vinterkappa viskade intill mitt öra. väggarna var ögon, de sa att jag var feg som satt där. även mina ögon sa nog det den kvällen.

hörde skamset hur dina tankar om mitt svek bankade på garderobsdörren. till och med vinterkappan kändes strävare mot min tunna hud nu. rädd var jag nog överallt. de där händerna planerade inte att ruska om mig. inte den här gången.

stjärnorna sjöng medan de dalade mot en öppen botten. som vackrast ljöd de när de landade i dina svartvita skuggor, det tyckte jag nog. jag kände att du låg där borta och visste mina ord. jag visste redan då att himlen var på väg tillbaka.

och här satt jag, instängd i min egen garderob där jag föredrog att konversera med en gammal vinterkappa framför att möta verkligheten.