det var någonting med det här stället som gjorde ont i mig. som om någonting inuti brast varje gång jag andades in det vackra havet, den mjuka kvällssolen som smekte den solblekta bryggan, friheten som bodde i träden och luften. kanske berodde det på att det var så naturligt vackert. det var liksom meningen att man skulle må bra när man var där. sluta ögonen och känna glädjefyrverkerier i magen och hela kroppen av frihet. som om inga problem fanns i den tavlan. och när jag inte kände så. då var det nästan plågsamt.
     alltid hade tankar krigat i min hjärna när jag satt på den där bryggan som gungade upp och ner i vattet. det blev jag liksom påmind om varje gång. för mig var det här inte ett ställe där man kom undan tiden och var lycklig för en gång skull. för mig var det precis tvärt om.