Att gå halva dagen i tårar och förtvivlan
och sedan känna längtan så att hjärtat brister
är väldigt arbetsamt, milt uttryckt

I längden är det ohållbart att känslostudsa så
och dessutom kan det inte vara bra för hjärtat
Eller så är det faktiskt jättebra för hela kroppen

Om inte annat går man ner i vikt ordentligt
och får rejäl kardiovaskulär work-out
medan man bidar kväll och trygghetsfrid

Då en kort timma får man vila i oändlighet
och samlas till en enda punkt av fokus
Glömd är trampkvarnens eviga plågocirkel