Och jag såg honom och hans sprudlande leende. Han hade en lyster av nyfödd kärlek, nästgårds till nyfrälst. Han krökade vilt på den nykära känslan, än en gång, som en samplad refräng, programmerad för instant repeat. Och jag var hänförd. Denna inlevelse, denna tro på stunden och dess varma händer. Några timmar senare skulle han inte ens se åt den kvinna han hade i sina armar. Han skulle lämna hennes rum med den tärande tomhet han så ivrigt försökte fördriva för en stund. Detta tvångsmekano förundrade mig såsom det fjättrade honom.