”Kärlek och respekt, papi. Ska det vara så svårt liksom?”
Caroline Haug-Berland har placerat sina nätta, keso-och-avokado-mättade 65 kilo på sitt matchande bagage – sexbitars och Cadillacrosa – Burberryhatten i knäet, blossar klart sin B&H och krossar glöden med klacken direkt mot parketten.
”Kärlek och respekt…” upprepar Mats Berland i bakgrunden utan att veta vad de betyder för honom själv eller för sin dotter. Han fumlar med bilnycklarna i handen. Biter på skalmarna till sina Ferrarisolglasögon. Luften är tät av vattenbaserad målarfärg, renoveringsdoft. Golvet är nyslipat, alla 75 kvadratmeter. Nystartsdoft.
Bilen väntar därnere på gatan med en doftgran, två golfbaggar och hans fru.
”Mammamonstret är kvar därnere va?” frågar Caroline.
”Jag antar det.”
”Och hon ville inte komma upp?” frågar Caroline.
Mats Berland biter på skalmarna. ”Hon tyckte det var lugnast att stanna där nere.”
Caroline stryker Burberryhatten i knäet. Försöker att inte vara lilla fröken Hängläpp.
”Hon ville inte, punkt slut.”
”Vi har pratat om det här förut, Caroline” säger Mats Berland.
”…NI har pratat. Jag har bara lyssnat och tagit konsekvenserna.”
Rösterna ekar mot de tysta tomma väggarna.
”Mamma tyckte det var lugnast att det blev som det blev.”
Caroline vänder sig om. Kramar Burberryhattens brätten. Det knakar i parketten.
”Lugnast! Lugnast! Så jag ska sitta här medan ni sitter hemma. Var det hennes idé, papi, var det det? Så hon kan trippa omkring i korallfärger och stinka tårtglasyr hela dagarna?”
”Caroline” säger Mats Berland och hakar fast Ferrariglasögonen i pikéskjortöppningen. Pikén går i samma rosa ton som Carolines matchande bagage. Bilnycklarna klirrar. ”Hon är din mamma” säger han.
”Hennes skyldigheter har upphört. Hon sa det. Fatta att hon sa det, papi.”
”Det är lugnast för er båda att det blir såhär. Situationen hemma blev ju…ohållbar. Ni låg ju i luven på varandra jämt.”
”HON låg i luven med mig. Som om jag vore någon liten konkurrens till henne” säger Caroline. Reser sig upp. Golvet knarrar under klackarna. Hon vänder sig mot sin pappa.
”Du betyder mycket för henne” säger han.
”Barn ska inte betyda mycket, de ska betyda allt. Tror du inte att jag märkt hur…”
Krigslarmet: TUT-TUT.
Biltutan nerifrån genom fönstret. Mammamonstret!
”Hon väntar” säger Mats Berland och går fram till ett fönster. ”Jag har bara parkerat tillfälligt, är det mycket parkeringsvakter här?”
Han kikar ut genom fönstret. Inga parkeringsvakter.
”…låg mig prata klart. Jag har faktiskt märkt hur hon blivit. Hon hänger upp sig på allt med mig.”
”Hon vill bara att du ska ha det bra.”
”Hon är rädd för att jag ska konkurrera ut henne. Rädd för att de ska sluta fjäska: ’Oh kära Louise, så vacker du är’, ’Oh kära Louise, vilken UN-DER-BAR ring’, Oh kära Louise HUR BÄR DU DIG ÅT med den här glace-au-fouren, den är ju HIM-MELSK!’ eller ’Oh kära Louise vi bara MÅSTE ut och slå några bollar i helgen, det var ju E-VIG-HETER sen!’ Hon lever ju för det. Jag ser det, du ser också, papi. Men du säger inget.”
Mats Berland försöker sig på ett leende. Letar efter orden. Går fram till Caroline.
”Det handlar inte om konkurrens…den här lösningen är den bästa för båda. Bara för ett tag, en övergångsperiod. Men visst är det en fin våning?”
”Du lämnar mig här alltså? Du och hon dumpar mig här?!”
”Dumpar, jag förstår inte.”
”Ska det här bli mitt fängelse? Plugga, sova, plugga sova…ingen risk att Caroline kommer ut på spontanbesök inte.”
”Så är det inte alls menat, du måste förstå…” börjar Mats Berland. Tar upp skalmarna och biter på dem igen.
”Det spelar faktiskt ingen roll att du betalar, papi. Jag sitter i fängelse. Hennes fängelse.”
TUT-TUT. Nödropet från gatan igen.
”Caroline, jag måste faktiskt…”
”…gå. Ner till henne. Mammamonstret, ut i friheten.”
Mats Berland kramar om bilnycklarna i näven.
”Försök förstå, Caroline. Situationen blev ohållbar. Skriken och kontroverserna, alla stängda dörrar. Vredesutbrotten…”
”Det var ju hon som blev irriterad på mig, papi!”
Mats Berland ser på sin dotter. ”Kanske att ni hetsade varandra. Hur som helst…jag…vi måste ut, jag vill inte åka på p-böter. Klarar du dig du?”
”Har jag något val?” frågar Caroline. Sträcker ut armarna. ”Jag sitter ju i fängelse.”
”Nu tycker jag du är lite vrång, Caroline. Det här är faktiskt en väldigt fin våning och så nära universitetet. Nyrenoverad. Jag ville att du skulle få det bästa.”
”Det är ett fängelse. Mitt fängelse.”
Mats Berland skyndar över parketten. ”Jag måste gå ner till mamma nu, annars…”
”Annars vaddå? Säg inte att hon kommer upp om hon tröttnar. Går ut och tar en cigg kanske, rättar till glasögonen och håller blicken bortvänd från mina fönster. Men inte en chans papi att hon kommer upp.”
”Caroline, min prinsessa, mitt ljus…jag ville inte att det skulle bli såhär. Men detta är faktiskt lugnast för er båda. Bara för ett tag.”
Han återvänder, går på fotbladen, kysser Caroline i pannan. ”Ta av dig klackarna gumman, golvet är nyslipat. Och jag hoppas inte den där cigaretten du fimpade har gjort ett märke.”
”Kärlek och respekt, papi. Allting annat kunde du skaffa oss. Men inte det. Det var för dyrt, för värdefullt att kasta bort på sin dotter. Du och mammamonstret.”
”Jag kan inte säga mer än att det blir lugnast. Självklart är du välkommen hem…”
”Till jul och påsk. Hm, trevligt.”
”Caroline…”
”Skynda dig ut nu, papi. Nerför trapporna och stäng porten bakom dig. Ut på Linga och slå en niohålsrunda, käka en caesarsallad på terrassen med mamma och försök inbilla dig själv om att ni kommer att höra av er.”
”Du har inte mycket att klaga på unga dam\" säger Mats. \"Och nu MÅSTE jag gå. Vi får ringas i veckan. Jag är i Danmark men mamma…mamma är hemma.”
Mats Berland skyndar ut. Ytterdörren går upp och stängs. Caroline Haug-Berland sätter sig på sitt matchande Cadillacrosa sexbitarsbagage och tänder en ny cigarett.
’Rökning dödar’ står det på B&H-asken. Första djupa blosset är mintaktigt, en sträv, hostig doft av nikotin och rök.
Hon snurrar asken i handen: ’Rökning dödar’.
Kärleksbrist och respektlöshet är också en djävulsk kombination.