För om honom spann sig mystiken

han var längtan som aldrig kom

därom nattet eggade musiken

han dansade precis som

själva näcken var uppstigen

och lockade med strängaspel

och jag blevo hjärtligen uppriven

utan tanke gåvo del

i våldsdådet som sedan följde

där var blod och ond bråd död

och skuld var det jag döljde

samt kärlek i överflöd

Ingen därom minnas

dansen för så länge sen

bara jag en blomma lägger

där vid ån, vid näckens sten.

Ibland kan somliga höra

dyster ton i forsens dån

som söker mina blomster förgöra

där jag snabbt skyndar därifrån.