När man är gammal
blir varje ögonblick
tungt av mening 
lär man sig sent omsider
ifall man har tur.

Jag sitter och tänker på blåsippan i backen
som suttit där i över trehundra år.
Hon förbereder nya blad
och nästa vårens blomknoppar
för sommarens liv,
inte denna,
utan den kommande.

Blåsippan har inga krigssirener
tjutande i minnet
såsom jag.
Hon förverkligar geners budskap,
att blomma och föröka sig
på samma plats
- i dag på min backe

i morgon på din -
i hundratals år,
för att bevara blad och blomknoppar
i mörka vintern under snön
färdiga för vårens solstrålar,
då hon inför värmen öppnar blomma efter blomma
inom bladkransen tills det blir alldeles för trångt
och de himmelsblå
kronbladen höjer sig mot ljuset,
växer till sig
sprider sig.

Innan följande snötäcke
skall hon breda ut de nya bladen över de gamla,
nya blomknoppar skall hon göra sprickfärdiga
i väntan på nästa vår,
nästa värme,
nästa levnadsår.

Krigsmaskiner kommer och går,
människan lever och våndas,
men blåsippan, hon består.