Hon skriver om tvåsamhet och

önskar sig till (ensam) ensamhet.

Parsamheten i det tysta har

ersatt pratsamheten hos de nyss kyssta

(läpparna är förseglade, känslorna reglade);

hon är spärrad i sin inte-kunna-få-samhet.

Var detta vad hon behövde när hon (mörbultad)

steg ut (under tystnad) ur sin dånande tvåsamhet?