Erika skapar bilder medan flugsnapparparet Hans och Greta jobbar på och kämpar. Fåglarna överlever hot och dödsfaror, bildar nya släkter, flyttar år ut och år in jordklotet runt, varför skulle inte hon kunna skapa ett bättre liv med tomma händer och några futtiga bokstäver, frågar hon sig.

Erika sitter och syr gardiner, solgula, till sin nya skrivarlya och väntar på att de genialiska texterna skall dyka upp. Hon är inte ensam. Invid lekstugan flyger de av och an. Först den ena och strax den andra. Gör de det i tur och ordning eller är det någon av dem som styr och ställer, blir hon inte klok på. De ser lika ut, rör sig med samma hastighet, och står stilla i luften burna av täta vingslag. De liknar mera kolibri än de grå flugsnappare de är födda till.

Första sommaren utan barnbarn är tom, Erikas ögon tåras med jämna mellanrum. Tiden saknar ny fyllning. Flugsnapparparet utanför den nybyggda skrivarlyan ställer upp som surrogat. Småfåglarna har stänk av Hans och Greta över sig. Efter att ha varit nära döden hela fem gånger, kom de två barnen slutligen hem till far, änklingen som gift om sig med en ryslig kvinna. Ruskig tedde hon sig, inte för sin gemål, endast som styvmor för barnen.

Men Erika tror inte på att man kan vara på väg över gränsen bortom livet så många gånger, som Hans och Greta, de oskyldiga små liven, utan att vinna något. Erika kan tydligt se Hans och Greta framför sig. De går igen, inte som barn utan som ansvarskännande flugsnapparföräldrar. De sliter ut sig, för att deras barn skall få leva i en bättre värld än de gavs möjlighet.

Flugsnapparfamiljen har funnit en fristad på hennes gård invid lekstugans vägg, världens bästa tomt uppe på stocken som lutar sig mot väggen strax under taket. Där flyger Hans och Greta fria från styvmor, far, häxan, den vilsna skogen, svanen och diamanterna.

De sätter bo utanför skrivarlyan. Tätt efter varandra med korrelerande dykningar loggar de in sin hjärna på samma punkt, för att hitta rätt. De småstörtar från olika håll mot stocken i tur och ordning. Koordinaterna blir de förtrogna med och delar på upplevelserna sinsemellan.

Under tiden har Erika fått den första solgula gardinen färdig.

Grässtrån, barr, lite mossa, flisor från bastuveden, ett dun, det består bygget av. Allt i samma färger som fjäderdräkten, ljusgrått, mörkgrått, ljusbrunt, gråbrunt.

Några dagar senare är Erikas gardiner färdiga och flugsnapparnas bo har vuxit till sig, runt och tryggt. Ingenting händer. Den gamla damen undrar om Hans och Greta övergivit sitt nya hem då trafiken är livlig på den lilla gården vid sjön mellan bastun, bryggan, lekstugan och skrivarlyan.

Gardinerna är uppsatta och Erika har sol inne i sin nya lya. Det är bara skrivaren som fattas. Det händer ingenting med texten. Författarlimmet har torkat och damen springer omkring med ditt och datt.

De grå flugsnapparna har sysslat med sitt i skymundan och en morgon ligger fyra pyttesmå ägg i korgen. De är spräckliga i grått, brunt och vagt turkosblått. Varje gång Erika rör sig på gården, tar den ruvande flugsnapparen till flykten och äggen ligger oskyddade. Skall hon lägga några fjun som täcke över dem, eller borde hon låta sina grannar sköta sitt?

Där ligger äggen i dagar. Och så spritter det till. Fyra pyttesmå, som fingerborgar för barn, ligger de darrande och häftigt flämtande. Bruna skinnpåsar med slutna ögon. Äggskalen är bortplockade, det har varit storstädning i flugsnapparlyan.

Flugsnappar Hans och Greta, far och mor, är lika som tvillingar, man blir inte klok på hur de gjort upp med arbetsfördelningen och barnaskötseln. Fram och tillbaka flyger försörjarna. Erikas hjärta värker för de skyddslösa liven, som långa stunder är utan värmande täcke. Nätterna är kalla. Skall det alls bli fåglar av dessa fyra?

Några dagar senare skönjer Erika det första fjunet, ett spräckligt fjäderembryo på en skinnpåse. Snart blir de flera, tills påsarna förvandlats till små duniga fågelungar i ett litet bo.

Det som första dagen efter kläckningen knappt täckte boets botten, växer till sig tills det fyller hela hemmet och mera därtill. Fyra gula näbbar ligger uppradade mot redets kant och andningen flämtar i takt med Erikas. Hans sitter på trädgårdsstolen, flyger upp och snappar till sig ett osynligt fly. Vänder tillbaka till stolen, makar på flygfäna i strupen och flyger efter nästa munsbit, tills matförpackningen har den rätta storleken för boets gapande näbb. Samma sak, på nytt och på nytt, från bittida till sent. På nätterna sover Erika under sitt täcke omedveten om vad hennes gråa grannar har för sig.

Skrivandet har gått i träda. Rasande känslor svämmar över. Ilskan bubblar och Erika känner sig överlopps. Regnat skvalar, det är kallt. Hon mår dåligt. Hon vet att hon borde, men huvudet vill inte. Flugsnapparna vet att de skall och de styr och ställer medan familjen växer och allt blir som det är ämnat till.

Den gamla lekstugan stod länge osynlig och bortglömd. Nu är den huvudplatsen för nya liv. Den har stulit skimret från Erikas splitternya skrivarlya, vuxit i status och upphöjts till Pepparkakshus, det bästa stället med söta gömslen och drömslen för små och ännu mindre.

Erika väntar på flygande flugsnapparbabysar och ett övergivet grått bo, en övergiven gammal lekstuga och en nyuppstånden stolt lya för skrivande fantasier och drömmerier.

Fågelungarna växer och det blir trångt i redet. Turvis kravlar de ovanpå, medan någon blir underst. Uppe på högen kan man sträcka ut sin vinge och med näbben klia sig under den. Skinnet vill växa till sig och det ger klåda. Dunen på huvudet är ordnade i melerat mönster. Små fläckar och ännu mindre ligger tätt och liknar det finaste moriska marmormönster. Figurerna i huvudets fjäderskrud sträcker sig i jämna ornament ner mot halsen för att på vingarnas ovala ytor anta fräscha grå och bruna schatteringar. Någon klant berättar i fågelboken att flugsnappare är så intetsägande till utseende, att de inte behöver någon närmare förklaring av sin fjäderskrud. Det måste ha varit någon med nedsatt syn.

Faran, mördargänget rör sig i buskarna. Trasten har fått smak för ungt blod och störtdyker mot ungarna i boet. Talgoxarna ser sin stund kommen: Det är vi som har mördat flugsnappare i generationer och dessa läckerheter är vår egendom.

Hans och Greta kämpar för sin familj och sin gemensamma lycka. Första attacken lyckas de avstyra. Staren och talgoxarna ger sig iväg. Men de glömmer ej. De kommer tillbaka. Restaurangen är exklusiv, utsikten perfekt och maten läcker.

Följande morgon är flugsnapparantalet tre. En har fått sätta livet till. Den fjärde ungen har dött av svält, eller bara annars hamnat långa stunder underst i boet och strypts ihjäl. Där ligger en fjädertrasa med slocknad blick. Föräldrarna fortsätter sin kamp och tre fågelungar väntar på att vingarna skall växa och bli flygfärdiga för att ta över ansvaret för sitt liv, sin säkerhet.

Men det delikata bordet uppe på stocken är oemotståndligt. Vid ett obevakat ögonblick har staren tagit sin munsbit och nu är två flugsnapparungar kvar. De ligger darrande i det alltför kalla rymliga boet och trycker sig mot varandra upp mot väggnischen. Flere gånger flyger mor Greta till boet utan mat i munnen, ser sig omkring, tittar ut över gården, det är en som saknas. Snart finner hon sig i sitt öde och fortsätter tillsammans med Hans att mata de två. Ännu vet ingen hur det kommer att gå.

Men en morgon är boet tomt och övergivet så när som på den torkade och slocknade ungen på bottnen. Det värsta är över, Erikas skrivarträda är botad. Huvudet har kvicknat till och ord skapar nya ord. Små historier tar form och lever ett eget liv, visserligen i skymundan så man knappt märker dem, men det gör de flesta liv.

Erika vet inte säkert, men hon känner på sig att de två livsdugliga ungarna brett ut sina vingar och flugit sin kos in i trädgårdens skyddande djungel. Hon städar bort det redan dammiga gamla boet i hopp om att få uppleva nya bobyggande familjer. Kanske nästa sommar, efter fåglarnas mirakulösa resa fram och åter till Syd Afrika. Hon känner sig trygg i förvissningen att de kommer igen. Det finns bevis på att den äldsta gråa flugsnappare som besökt Norden levat längre än elva år. Erika hinner åldras ett decennium och de kan mötas flera gånger.

Flugsnappare åstadkommer en eller två generationer per åt, människan behöver trettio år för den prestationen. Flugsnapparfamiljens släktträd liknar strandsälgen med tävlande huvudgrenar och ett buskage av små nya skott runt stammen. Människans stamträd, en ek, är ståtlig i jämförelse med den skräpiga sälgen.

Medan flugsnapparna redan tar sig över ekvatorn samlas svanfamiljen på stenen vid Lillön. ”Uuhr, uuhr, uuhr,” trumpetar föräldrarna, lägger upp schemat för färden och ger de unga sista förmaningen innan flytten till söder.