i det slutna ögonblick
då hoppets mörkklädda mantlar
äger det starkaste grepp
runt den själ som älskat
faller livskraften modlöst
ner i insiktens djupa brunnar
och förstår att ljuset aldrig ska träda in
bakom det hårt fängslade
av det du kallade kärlek

i den stund av gränslös förtvivlan
då ljudlösa skrik ut i nattens kyla
avspeglar skräck i tårdränkt blick
av misstankar som blivit
en levande mardröm
andas slutet med en flämtning
i hjärtats brustna låga

så släckte du den
så släckte du mig
allt du en gång tänt
så stängde du brutalt
allt du en gång öppnat

"varför?"

frågar tyst fast jag vet
att smärtan i det obesvarade
ska kraftfullt nudda vid varje öppet sår
men för allra sista gången

innan jag somnar bort dig
och aldrig mer tror på ömhetssken
i dina förrådda ögon