Tänk vad tiden går .... da capo från 20 år sedan!

Smaklig måltid!

Mormor du liknar ju en lök, en stor rund söt gråtande lök. Ju flere löksoppor du kokar, desto lättare har du till tårar. Kom skall vi koka en jättestor löksoppa på ditt recept. Hur var det nu igen, mormor?

Okey kära Anna! Vi behöver en stor påse guldgul doftande lök direkt från torget i Nummela. Ta fram den största kastrullen, sätt fyr under och häll i tillräckligt mycket av den finfina finska rypsoljan. Och nu skalar vi dessa tiotals lökar. 

Skär först av foten och knipsa sedan bort toppen med den stora vassa kniven. Byt till den mindre skalarekniven. Lökskalet rasslar när de spricker upp under din flit. Första lagret är tunnats och mörkast och små flarn av skalet sprider sig över golvet, resten av skalet lägger vi i komposten. Medan de första löktårarna försynt sipprar fram. 

Oljan i grytan fräser till. Minska på värmen, vi vill inte ha brända lökar, endast gyllenbrunt stekta. Kastrullocket skall av för att kylig luft kan friska upp den överheta oljan. De skalade lökarna står i rad på skärbrädet och väntar på bilans slag.

I dag lagar vi en soppa på halva lökringar, inte hela rundlar, för vi saknar järnet som strimlar den odelade löken. Vi har endast vår ypperliga bila till vår tjänst, denna handsmidda förskärare med robust bett, enkelt att vässa. Förskäraren har ett snidat handtag i masurbjörk. Allt är handgjort med inlevelse och omsorg. Kniven är köksmormors käraste redskap och värd all den uppmärksamhet hon förärar den.

Vi står i köket och diskuterar knivar medan tåren från löken torkar på kinden och oljan i grytan förundras över sölet. Med två fingrar tar du tag om lökens sidor, håll handen lyft och klyv löken på hälft utan att göra dig illa. Lägg skärytan mot skärbrädet och vänstra handens fingerspetsar ovan löken. Och medan förskäraren strimlar halva lökcirklar drar du handen längre ner mot den andra sidan av löken tills hela löken lagt sig i tunna skivor som skyfflas ner i grytan. Det är nu som lökens tårar tränger in i dina tårkanaler tills tårarna rinner. Näsan snörvlar tills alla lökar förvandlats till tunna skivor och kastruller fyllts. 

Skall man faktiskt lägga så mycket lök till en löksoppa, mormor? Jovisst men var flitig med träsleven, ingenting av löken får dväljas för länge mot den heta bottnen, ingenting får bli brunt och fult, endast brynt. Och ännu saknas den kinesiska krossade vitlöken.

Doften sprider sig ner till morfar i gungstolen. Oh så gott, när blir det middag? ropar han. Det dröjer. Löken skall koka till sig i flere timmar och sedan vila upp sig i ett helt dygn. Du får ge dig till ro och ta dig en macka mot den värsta hungern.

Löken förenar sig med den heta oljan, varje strimla får sin beskärda del av det goda. Oljan tränger in i lökens fibrer och gör konsistensen genomskinlig. Kokande vatten häller vi över. Det sjuder ett tag tills puttrandet kommer igång och det stilla kokande ljudet återverkar på doften när den skarpa löklukten bryts och mjuknar.

Nymald peppar från kvarnen, buljongtärningar av grönsaker och lämplig mängd saltig mörk soja ger lökarna det behag de saknat i sin jungfrudom. Några svängar med den stora sleven, locket på och värmen sänker vi tills kokandet övergår i stillsamt puttrande.

Så långt har vi, Anna gjort vårt med löksoppan. Nu gör tiden sitt för våra magar medan löven i trädgården singlar ner från träden i takt med brisen från norr. Nu skall vi till skogs och skörda de sista trattkantarellerna.

Efter sex eller åtta eller tio timmar kan vi lägga upp löksoppan i skålar, men bäst är den nog i morgon till middagen då den vilat och dragit sig och sugit i sig ro och mättnad.