ur romanen Vägen till Stormskäret, ur första kapitlet

”Det är söcken men arbetspulsen ha stannat i Vestergårds stuga. Mickel och hans drängar har lämnat göromålen utomhus, vävstolen har stannat i sitt dunkande, spinnrockarna surrar inte och barnbråk och ungflicksfnitter håller på att sina ut. Novemberskymningen skall firas, och sedan skall brasan tändas på härden. Då kan gårdsfolket på nytt ta itu med det avbrutna arbetet.

….

Sedan Olle sålt hemmanet till utsocknes och satt sig på undantag i farstukammaren, är han på sätt och vis inte mera en del av gården och dess liv. Men när skymningen faller tassar han in i stugan och sätter sig på sin givna plats vid spisen. Han har bestämt hur han vill ha det ställt för sig för att inte behöva känna sig som nådehjon i egen gård, men det kan inte undgås att han ibland får en omild knuff av den myndiga Sara Lisa, när han kommer och går i sina ärenden. Först när skymningen faller över gården känner han samhörighetskänsla med de andra. Det är inte utan att han är lite stolt över att det är han som leder skymningspratet …. ”