det har gått två år
och jag förstår inte vem jag var
det är bara en suck sedan
en viskning
ändå
mina celler är utbytta
mina organ är byggda
av nya kontinentalplattor

men något
finns kvar där
en uppsättning atomer i mig
som aldrig
kan sluta tvivla

och din kärlek
din kärlek skrämmer mig
men inte på samma sätt
på samma sätt som då


jag är så rädd
för att när du väl når fram
för jag vet
du är på väg

jag är så rädd
att du då också kommer gå vilse
och känna kylan
ofullkomligheten
i de rum inom mig
som aldrig kan bli mina