I vinternattens mitt är kölden hård
På himlapällen stjärnor kalla glimma
de gnistra nu i kylig midnattstimma
de vaka över tomtesteg kring gård

Och tomten om de sina tager vård
Han ryktar hästen och försöker rimma
på katt, på räv, och trasigt söker limma
En flisa fann i tass på hunden Lord…

Men gåtan som han bär han ej kan lösa
ty varifrån de komma, dessa små
han grubblar, skall till grisen skulor ösa

funderar, kratsar sten ur klövar grå
De små som gårdsfolk knappt till länder räcka
försvinna, myror i hans skalle väcka…


Han vandrar gården kring att sysslor sköta
Han tillser folk och fänad med sitt knog
Och stundom att den gåtan slumrar nog
men etsar snart på tomtens loft sin röta…

När fänaden fått sitt hans tankar nöta
mot månen ser men ser ej sakens fog...
I ensam stjärnenatt den månen log
så tomten insåg - ej idé att tjöta…

Men tyst och lytt han tassar in till folket
de sova djupt och ärligt efter stret
Från dagens verk de njuta icke-skolket

och drömma ett och annat ner i vret…
Så tomten klappar ömt de barnen små
och formar snö till egen vila så...