”Peter! Var är du? Kom in och ät!”

Nog för att han hörde farsan allt men han hade viktigare saker för sig. Han satt på yttertrappan till det stora ljusgröna huset med stuckaturer och planerade hur hans liv skulle gestalta sig. Inget skulle lämnas åt slumpen. Boston var en bra stad att växa upp i. Där fanns det mesta, särskilt för den som var ute efter att sno åt sig Nobelpriset i medicin eller fysik. Men för att komma dit måste varje steg planeras noga. Han hade många gånger åkt förbi världens mest ansedda universitet. Vid Harvard skulle han doktorera. Peter skulle bli trippeldoktor - i fysik, medicin och filosofi. Dubbeldoktorer fanns det redan ganska många av och det gällde att sticka ut. Det hade han insupit redan med modersmjölken.

Båda föräldrarna var akademiker, Sean var professor i historia och Rebecca i partikelfysik. Båda var verksamma vid Harvard och de hade träffats under studietiden, i entrén till den stora aulan. Han var på väg ut och hon på väg in. Blixten hade slagit ner i dem båda och de hade gift sig efter bara några veckors bekantskap. Deras respektive föräldrar hade varit mycket upprörda. På var sitt håll hade dessa haft helt andra planer för sonen respektive dottern. Men ungdomarna hade smugit iväg till närmaste kyrka och sedan stolt visat upp vigselbeviset och ölringarna de i hastigheten hade använt som vårdtecken.

Båda föräldraparen hade försökt att få äktenskapet annullerat men utan framgång. Allt hade gått riktigt till, med vittnen och allt. De hade helt enkelt fått bita i det sura äpplet. Och riktiga ringar hade ungdomarna skaffat tämligen omgående. De fullföljde sina respektive studier. Sedan hade Lucy kommit och de hade delat på ansvaret så gott det gick. De hade bevisat för både sig själva och omvärlden att det gick att kombinera föräldraskap med att göra akademisk karriär. Detta var tämligen ovanligt på 1940-talet. Och Peter hade fötts ett par år senare. Det passionerade paret hade fått lyckobarn utan att behöva göra avkall på sina respektive karriärer vid Harvard. Föräldrarna var hans bästa inspirationskälla när det gällde att förverkliga sina drömmar.

Ända sedan han var fem år hade Peter vetat att han var ämnad att bli något riktigt stort. Och nu, vid sexton, var han i full färd med att staka ut framtiden för sig. Hans föräldrar hade varit knappt tjugo år när de knöt hymens band. Själv var han kär i Sheila men han var inte helt säker på vad hon kände. De var jämnåriga, hade känt varandra i flera år och nyligen genomlidit debutantbalen. Hon hade burit en överdådig klänning i gyllengul organza som framhävde hennes nätta figur och stod fantastiskt fint mot hennes mörklockiga hår. Det var då han hade insett att han kände något mer än vänskap för henne. Till vardags bar hon nästan alltid tröja och långbyxor.

Det var kutym att debutanterna gjorde entré från festlokalens övervåning. Sheila hade stått högst upp vid en lång trappa som hon vid presentationen sedan hade svävat nerför med den fotsida välskräddade klänningen följsamt böljande kring henne utan att visa minsta lilla ankel. Hade han inte varit så väluppfostrad skulle han säkert ha gapat. Men han hade vetat sin roll som hennes kavaljer och uppträtt oklanderligt även om han vantrivdes i högtidskläderna. Bostonsocieteten hade sina regler och gud nåde den som bröt mot dem.

Så snart hennes entré var avklarad hade han elegant bjudit henne armen och sedan knappt vikit från hennes sida. Ingen av de andra pojkarna hade haft en chans. Inte i början. Peter visste att han såg bra ut; han var lång och mörk och kunde föra sig naturligt i en onaturlig klädsel. Och att han var populär bland de unga debutanterna hade han fått klart för sig under aftonens lopp. Sheila hade blivit uppbjuden av sin far och Peter hade motvilligt lämnat över henne. Då hade de andra pojkarna sett sin chans och flockats kring henne så snart dansen var slut.

Och själv hade han fått en stor skock av förhoppningsfulla flickor runt sig. Han hade dansat med några av dem och till och med flirtat lite. Han visste att framgång hos det andra könet automatiskt gav framgång på andra områden. Världen ville ha charmiga och mondäna män. Därför måste han bli en sådan. Så enkelt var det. Detta var med andra ord ett nödvändigt steg i hans långsiktiga plan. Sheila verkade ha roligt på sitt håll. Även hon hade en bestämd roll att spela. Men hennes var lite mer begränsad. Hon skulle helt enkelt visas upp för presumtiva friare. Hon hade sagt det bara några dagar före balen, med ett syrligt tonfall som han hade all förstående för.

Peter gjorde en grimas av avsmak. Nå, han skulle följa bostonsocietetens regler precis så mycket som behövdes, varken mer eller mindre. Förutom studier skulle han använda collegetiden till att utforska var de viktigaste gränserna gick. Allt hade han ännu inte helt klart för sig. Men först väntade high school. Han behövde inte jäkta. Världen skulle i sinom tid bli hans. Det var han övertygad om. Han hoppades att han då skulle ha Sheila vid sin sida.

Det svåraste han hade att lära sig var att improvisera. Planer hade han gjort upp sedan han var liten och de flesta hade han också fullföljt. Han behövde lära sig det som föräldrarna var så duktiga i, att anpassa sig efter den rådande situationen. Trots att han alltid hade sett upp till föräldrarna så hade han ännu inte förstått hur de bar sig åt. De tycktes aldrig planera, ändå lyckades de med snart sagt allt de företog sig. För honom var planering viktigare än något annat.

”Så hur lär man sig icke-planering när man planerat så länge man kan minnas?” muttrade han dystert där han satt och petade på ett dött bi. Två dagar tidigare hade han fångat det och retat upp det så att det till sist hade stuckit honom. Allt i vetenskapens namn. Han ville veta om det var sant att insekten lämnade kvar gadden och hade smärtsamt fått erfara att så var fallet. Han hade dock lyckats få ut den igen.

Ett bi mindre i världen, tänkte han och kliade sig frånvarande på fingret där biet hade stuckit honom. Det måste betyda att fliten i världen hade minskat en aning. Knappast, kontratänkte han. Det föds hela tiden mängder av nya bin. Han tyckte om att diskutera med sig själv. Det var ytterligare ett sätt att slipa intellektet. Även Sheila hade ett välordnad loft. De hade haft många roliga diskussioner under årens lopp. Det bådade gott för framtiden, om hon nu ville ha honom.

”Peter! Kom in nu!” Den här gången var det Rebecca som ropade. ”Jag har nåt viktigt att berätta!”

OK, tänkte han. Jag går väl in då. När han kom in i matsalen stod modern vid bordets ena kortände och såg ivrig ut. Hans far stod bredvid och såg omåttligt stolt ut. Vad var det som hade hänt?

”Peter! Vi ska ut och resa, din far och jag. Jag har blivit inbjuden till Schweiz för att delta i planeringen av ett långsiktigt projekt. Jag får inte berätta exakt vad det handlar om men det är mycket spännande och kan mycket väl innebära att nobelpriset i fysik går till professor Gernstopf, det är han som håller i projektet. Så mycket kan jag avslöja som att det handlar om mötet mellan grundforskning och tillämpad partikelfysik. Nå, vad säger du?” avslutade Rebecca och såg otåligt på sonen.

”Grattis, morsan! Men hur länge ska ni vara borta?”

”Ett år, till att börja med. Din far har tagit tjänstledigt för att kunna följa med mig.”

”Ja, men jag kommer att åka lite fram och tillbaka” förtydligade Sean. ”Så jag kommer tillbaka efter fyra månader. Längre tjänstledighet än så fick jag inte. Inte den här gången.”

Peter hörde knappt vad fadern sade. Han funderade redan på hur han skulle vända detta till sin egen fördel. Lucy gick sista året på college och bodde sedan länge på studenthem. Att ha hela det stora huset för sig själv innebar att han skulle kunna… Hm, nu kanske han skulle kunna lära sig att improvisera. Och så skulle han göra några experiment också.

”…och så kunde du bjuda hem Sheila också!” hade Sean avslutat med oskyldig röst. Han visste minsann att Peters känslor för henne hade förändrats. Det hade han till sin glädje upptäckt vid debutantbalen. Han hade iakttagit honom när Sheila gjorde sin fantastiska entré. Och förstått.

Peter hajade till när han insåg att fadern hade avslöjat honom. Sean hade blinkat menande åt honom när Rebecca tillfälligt hade vänt sig bort. Plötsligt delade de en hemlighet som modern inte kände till. Det hade aldrig hänt förut. Med ens såg han sin far i nytt ljus.

”När åker ni då?” frågade han, mest för att ha något att säga.

”Om en vecka, närmare bestämt den tjugonde maj” svarade modern. ”Jag kan knappt bärga mig! Det ska bli så roligt och intressant.” Sedan märkte hon att Peter var mer tystlåten än vanligt. ”Håller du på och planerar nu igen? Tänk om du för en gångs skull bara kunde glädja dig åt vad som händer just nu!”

Det hade kommit ett litet smolk i hennes glädjebägare. Det var på tiden att pojken började leva och inte hela tiden befann sig i framtiden. Så kom hon att tänka på Sheila. Den flickan var av god familj och verkade skärpt. Hon såg mycket bra ut och skulle vara ett gott parti för Peter men så vitt hon kunde se hyste ungdomarna bara kamratliga känslor för varandra. De kanske hade känt varandra alltför länge. Plötsligt fick hon en idé.

”Nu får du huset för dig själv i flera månader. Så länge du inte förstör något får du använda det helt efter eget gottfinnande. Nu får du visa att du är vuxen nog att klara dig själv.” Rebecca tystnade i några sekunder och tillade sedan ”du skulle kunna ha en fest för att fira att du slipper oss.”

”Visst, morsan!” Peter aktade sig noga för att visa att han faktiskt gladde sig åt att få rå sig själv i flera månader. Ja, så när som på tjänstefolket förstås. Men de var så diskreta att man knappt märkte dem. Det skulle inte gå någon nöd på honom.

”Ät nu! Annie har precis värmt upp maten igen.”

Annie var den nya husan. Hon kom från Sverige och hade anpassat sig till amerikanska förhållanden förvånansvärt snabbt. Hon var mellanblond, tämligen lång och ganska snygg i sitt lilla stärkta förkläde. Peter iakttog henne förstulet medan hon serverade den uppvärmda maten. Han behöll sin trumpna min medan han i smyg bedömde den välväxta flickan som bara var ett par år äldre än han. Jo, visst var hon snygg men inte gick hon upp mot Sheila. Han försökte föreställa sig Annie i den gyllengula organzaklänningen och blev genast full i skratt. I fantasin hade han av misstag placerat hennes vita förkläde utanpå den stiliga klänningen. Han tänkte bort det lilla plagget men det satt fortfarande kvar på näthinnan. Klänningen skulle nog göra hennes former rättvisa men hon skulle knappast kunna bära upp den lika självklart som Sheila. Nej, den här husan kunde inte alls tävla med henne. Dessutom var han kär nu. Det var inte längre lika roligt som förr att fantisera kring husan.

Han hade alltid haft en dragning till brunetter utan att veta varför. Men på sistone hade han börjat misstänka att det hade med föräldrarna att göra. Sean hade blivit blixtkär i Rebecca, en svarthårig skönhet han hade mött i en dörröppning. Inramningen till deras möte var väl inte direkt romantisk, tänkte Peter. Men de hade satsat fullt ut redan från början. Och det var uppenbart att de hade kvar passionen efter nästan tjugo års äktenskap. Han kunde inte annat än beundra dem för även detta. Han hoppades att han själv skulle förunnas något liknande.

Men hans största problem just nu var hur han skulle åstadkomma en förändring med Sheila. Som vän kände han sig fullkomligt avspänd tillsammans med henne. De här nya känslorna var något helt annat. Visst hade han varit kär förut och han var inte ens oskuld längre. Den hade han förlorat när han var fjorton år. Teorin hade han redan fått sig till livs av fadern. Då var han precis fyllda tretton. Det var en fem år äldre flicka som året därefter hade invigt honom i sexlivets praktik. Det hade hänt utomhus en mycket mörk natt. Han hade knappt kunnat se henne men det hade inte spelat någon roll. Hon hade kunnat sina saker och lärt honom många användbara knep. Och han hade varit en ivrig elev. Då hade hon genast lärt honom två saker, att vara lyhörd och inte fullt så ivrig. Och han hade förstås prövat kunskaperna på några andra flickor, utanför bostonsocieteten - varje gång med häpnadsväckande resultat. Han var med andra ord något så ovanligt som en sextonåring som visste hur man tillfredsställde en kvinna. Nu längtade han efter att få visa vad han kunde för en enda flicka - Sheila. Men hur skulle han bära sig åt för att komma därhän? Han visste att hon trivdes i hans sällskap. Men hur skulle han få reda på om hans känslor var besvarade? Alla hans storstilade planer till trots kunde han inte räkna ut hur han skulle komma Sheila så nära som han önskade.

Peter suckade djupt. Han hade glömt att föräldrarna var närvarande. De såg oroligt på varandra. Vad var nu detta? Nyss hade han sett riktigt glad ut fast han hade försökt dölja det.

”Vad är det? Mår du inte bra?” frågade Rebecca.

”Vad…?” Han tittade frånvarande upp. ”Jo. Nej. Äh, det är inget.”

”Som du vill. Men om vill du prata om det så har du en vecka på dig.” Hon satte sig bredvid sonen och strök honom impulsivt över kinden. ”Varför bjuder du inte Sheila på bio? Då blir du nog glad igen”, tillade hon.

”Visst, morsan!” svarade han automatiskt. Tala istället om för mig hur jag ska få veta om hon känner likadant som jag, tänkte han med dyster min. Vi skulle kunna gå på bio hur ofta som helst utan att nånting hände.