Han visste egentligen mycket väl vad som krävdes. Att någon av dem tog initiativet. Förmodligen förväntade hon sig att han skulle göra det, dvs. om hon nu gillade honom på det sättet. Tänk om hon inte gjorde det! Skulle då den mångåriga vänskapen vara slut? Han ville inte mista kontakten med henne. Aldrig tidigare hade han känt sig så villrådig. Helst av allt skulle han bara vilja kyssa henne i skydd av biografens mörker eller var de nu råkade befinna sig. Men han vågade inte, han ville vara säker på att hon var kär tillbaka, innan han tog något som helst initiativ i den vägen.

Sean tecknade åt Rebecca att han ville prata med Peter på tumanhand. Han anade vad som rörde sig inom honom. Rebecca suckade lite, smekte Peter över axeln och gick till ett annat rum.

”Vet du vad du alltid har varit bra på?” frågade han rakt på sak när de väl blev ensamma med varandra.

”Ja. Att planera!” svarade pojken utan att tveka.

”Mmm. Men ibland måste man bara gå rakt på. Livet är ett vågspel. Vågar man inget så kan man inte heller vinna nåt. Det finns hur många sätt som helst att visa att man är intresserad av en flicka.”

”Men farsan…” protesterade han lamt.

”Nej, mig lurar du inte. Jag såg nog hur du tittade på Sheila när hon gjorde sin eleganta entré på balen. Ni har varit vänner i åratal. Men nu är du förälskad i henne. Och du vet inte hur du ska ta reda på vad hon känner för dig. Det bästa du kan göra är att uppvakta henne, få henne att känna sig speciell när ni träffas. Bjud ut henne, umgås mycket med henne, förr eller senare kommer hon att avslöja vad hon faktiskt känner, kanske inte i ord, men du kommer att veta. Det kan ta sin lilla tid, men om du inte gör nåt alls så får du aldrig reda på det. Och nu när vi snart åker till Europa så kan du bjuda Sheila på middag på tumanhand också. Du har världens chans just nu. Jag hoppas du inser det. Kasta inte bort den.” Peter svarade inte men såg uppmärksamt på fadern. ”Dessutom är hon ett mycket gott parti. Din mor och jag skulle gärna se henne som vår blivande svärdotter. Hon är förbannat snygg och inte så lite klipsk.”

Sean tog Peter vid handen, drog ut honom på det stora golvet och låtsades föra honom till altaret medan han nynnade på brudmarschen ur Lohengrin. Mot sin vilja började Peter skratta. Det kändes både absurt och befriande på samma gång. Och sedan spelade han med i charaden, mest för att han inte ville förstöra den fina stämningen mellan dem.

”Oj då!” sade Rebecca som kommit tillbaka just när båda hade sagt ja till varandra. Sean hade spelat både ledsagare, präst och brud. ”Vilka var det som fick varandra där då?”

”Det är en hemlighet!” svarade Sean och blinkade förstulet mot Peter.
Rebecca lät blicken vandra mellan de två männen i hennes liv. De tycktes ha kommit överens om någonting. Och eftersom sonen inte verkade dyster längre nöjde hon sig med det. Tids nog skulle hon få veta. Hon kunde fortfarande linda sin man runt lillfingret.

När han gick till sängs tänkte Peter på vad fadern hade sagt. Han visste att det var kloka ord han hade fått sig till livs. Det där med att bjuda hem Sheila verkade vara det bästa. Då skulle han vara på hemmaplan och känna sig säkrare än ute på stan eller i biomörkret, klassikern när det gällde att tafsa på en flicka. Och ibland bli tafsad på själv också. En del flickor blev minsann riktigt vågade när de visste att ingen kunde se vad de hade för sig. Men det var egentligen inte sånt han ville göra med Sheila. Jo, det var det. Men han ryggade för ordet, han ville inte tafsa eftersom det lät så billigt. Han ville smeka henne och bli smekt tillbaka. Han ville se hennes blick förändras, det kunde man inte göra i biomörkret. Han ville… Han försjönk i ljuva tankar på allt han ville göra med Sheila. Han brann av längtan att få göra henne… glad. Åter ryggade han för de billiga orden. Han visste att de kunde ha otrolig effekt i rätt sammanhang men han hade svårt för att kombinera dem med sina känslor för henne.

Han insåg att han inte skulle kunna sova om han inte gjorde sig av med anspänningen så han gick ut i badrummet. Han hade aldrig gillat att runka i sängen. Det blev kladdigt nog ändå vissa nätter. Han tänkte på en av de många flickor han hade tafsat på medan han bragte kompisen till att spotta ut och tillfälligt lägga sig till ro. Han blev lite slö till sinnes och återvände till sängen där han genast somnade.

När han vaknade nästa morgon kände han sig betydligt bättre till mods. Han funderade på charaden som han och fadern hade uppfört på matsalsgolvet. Plötsligt insåg han att det faktiskt var en improvisation. Han började förstå att livet inte bara handlade om att planera, man måste också vara öppen för de chanser som yppade sig. Improvisation var nog inte riktigt vad han dittiills hade trott. Det var nog inte i första hand att hitta på saker, det handlade tydligen mera om att vara följsam och se vilka möjligheter som fanns oavsett situation.

Det var detta som hade gjort hans föräldrar så framgångsrika. Och nu var Rebecca inbjuden till ett hyperhemligt projekt i Schweiz. Han förstod att modern hade blivit besviken över hans nästan likgiltiga ”Grattis, morsan!” Hon hade säkert väntat sig lite mer entusiasm. Att analysera situationer i efterhand hade han alltid varit fena på. Det var så dags då. Han måste bli bättre på att avläsa vad som hände direkt i situationen. Det är nog där jag har mina största brister, tänkte han.

 ”God morgon, Peter! Vi är visst ovanligt klarsynta i dag”, sade han muntert till sin spegelbild medan han borstade tänderna. Han granskade sig själv en stund. Han kände sig annorlunda på något vis. De bruna nu glada ögonen tittade tillbaka, han tyckte bättre om dem än någonsin. Det tjocka mörka håret föll fram i pannan och fick honom att likna James Dean litegrann. Men han hade tack och lov inte dennes lite veka framtoning. Trots att Peter bara var sexton år hade ansiktet mycket karaktär. Det var ett ansikte att växa in i. Och denna morgon kändes det som om ansiktet passade honom riktigt bra. Och när han så småningom tog emot Nobelpriset i medicin eller fysik, då skulle ansiktet kännas fullkomligt självklart.

Han fullbordade morgonritualen med en lång dusch och njöt av att känna vattnet mot sin kropp. Den väldoftande tvålen kändes sensuell mot huden. Han kände sig ovanligt harmonisk. De senaste veckorna hade han pendlat mellan enorm glädje och väldig dysterhet. Sheila hade lagt märke till det och frågat rakt på sak vad det var med honom. Han hade förnekat att det var något särskilt. Och det hade varit hemskt jobbigt. Alltsedan den stora balen hade han haft det så. Men idag kände han sig både glad och lugn. Samtidigt. Det måste vara samtalet med hans far som hade åstadkommit denna metamorfos. Samtal, förresten… monolog var nog en bättre beteckning. Peter hade nästan inte sagt ett ord. Utom under charaden. Han log brett mot sin spegelbild och skickade ett tyst tack till Sean som hade fått honom att inse några viktiga saker. Från och med nu kunde det bara bli bättre. Så kändes det i alla fall. Han torkade sig energiskt för att stimulera blodflödet och hängde sedan upp badlakanet på torkställningen innan han svepte morgonrocken om sig och lämnade badrummet.

Utanför stötte han nästan ihop med Sean som hade stått och väntat en bra stund på sin tur. Impulsivt boxade han till fadern i ett anfall av leklynne. Denne boxade automatiskt tillbaka och log glatt mot honom. Pojken mådde uppenbarligen mycket bättre idag. Det var flera år sedan de hade utbytt ömhetsbetygelser via boxning. Han förstod genast vad Peter egentligen ville säga. Väl bekomme, tänkte Sean och erinrade sig med ens hur hans egen far en speciell gång hade fått honom att skifta perspektiv vilket hade varit avgörande för att lösa ett helt annat problem än det Peter så länge hade brottats med.

Från far till son ska det gå, tänkte Sean och blev lite känslosam medan han borstade tänderna. Plötsligt överfölls han av längtan efter en sonson. Han ville så gärna få uppleva hur Peter i sin tur överförde sin livsvisdom till sin son. Någon gång i framtiden. Fler generationer än så vågade han inte räkna med att få uppleva. Men om alla gifte sig lika tidigt som han hade gjort så kanske…

Peter klädde sig snabbt och gick ut till modern i salongen. Rebecca var som vanligt uppe först av alla. Han sade ”god morgon, mamma!”, kysste henne på kinden och satte sig sedan vid frukostbordet. Hon tittade förvånat på honom. Betydde det där att han skulle sluta säga ”morsan” nu? Hon hade aldrig gillat det ordet men hade visligen aldrig sagt något om det. Det skulle nog växa bort, resonerade hon. Kindkyssen hade hon trott var död för längesen. Det måste vara minst fem år sen han senast hade kysst henne på kinden. Nu blev hon glad över Peters förändrade hälsningssätt men aktade sig noga för att visa det. Hon betraktade honom i smyg medan hon pratade om den förestående resan. Peter var förändrad på något sätt. Han verkade mer harmonisk än på länge. Vad Sean än hade sagt till pojken så hade det haft en genomgripande effekt på honom. Det var uppenbart.

Peter å sin sida försökte läsa av Rebecca men lyckades inte så värst bra. Det var ganska ironiskt, tänkte han. Han visste att modern var glad över kindkyssen. Men hon vägrade att visa det. Varför gjorde hon så? Hon var minsann ingen känslokall person. Hon måste ha något skäl till att låtsas vara likgiltig. Troligen var hon också lättad över att slippa kallas ‘morsan’ men där var han inte helt säker eftersom hon aldrig hade protesterat mot det. Men nu hade han börjat lära sig ett nytt förhållningssätt till livet - och därmed även sina föräldrar. Han fortsatte att fundera över mysteriet med sin mor. Han hade alltid haft en ovanlig förmåga att analysera situationer, i efterhand. Nu försökte han i stället läsa av situationen medan den pågick. Det var betydligt svårare men samtidigt ganska roligt. Det var en ny utmaning. Han skulle nog lösa den gåtan också. Tids nog. Det svåraste skulle bli att låtsas vara mor till sig själv. Tanken var så absurd att han ofrivilligt skrattade till. Han kände på nytt moderns forskande blick men låtsades inte om den. Efter en stund kände han sig mogen. Han tittade upp och deras blickar fastnade i varandra - därmed började en märklig kamp.

I samma stund anslöt sig Sean till frukostbordet, tog för sig av flingorna och marmeladen och bredde sig en rejäl macka som tilltugg. Detta var den enda måltiden under dagen som husan inte serverade dem. Han kände att något ovanligt pågick mellan Peter och Rebecca och anade att han troligen hade bidragit till det. Det här blir intressant, tänkte han medan han undrade vems sida han skulle ställa sig på. Det var nog bäst att vara neutral. Men i tysthet hejade han på Peter. Båda hade otvivelaktigt skarpa hjärnor men det verkade inte ha någon betydelse i sammanhanget. Peter var uppenbarligen i full färd med att försöka förstå modern inifrån, så att säga. Och Rebecca syntes vara konfunderad över sonens metamorfos sedan gårdagen.

Heja, min son! Kvinnan är ett mysterium. Men om någon kan lösa det så är det du! Nu har du äntligen tillgång till hela din förmåga. Nyttja den till bra saker och det ska gå dig väl i livet. Riktigt väl!, tänkte Sean en smula högtravande. Han serverade sig en kopp kaffe och bredde en ny macka medan han iakttog den tysta kampen eller vad man nu skulle kalla det.

Tjaa. Ni har en knapp vecka på er att lösa respektive gåta. tänkte han upplivad och tog lite mer kaffe. Annars får ni vänta ett helt år. Tanken gjorde honom riktigt full i skratt.

”Och vad har du så roligt åt då?” Rebecca hade släppt mysteriet Peter tillräckligt länge för att upptäcka Seans illa dolda munterhet som hon av någon anledning fann högst opassande.

”Å… inget alls. Tror jag” svarade han och hade all möda i världen att avhålla sig ifrån att gapskratta.

Hon gav honom en ilsken blick och återvände sedan till gåtan hon försökte lösa. Vad i all sin dar hade hänt med Peter sedan igår? Och varför kändes det som om han försökte… - hon letade efter orden - …bemäktiga sig hennes innersta väsen? Och varför gjorde han så? Det oroade henne på något dunkelt sätt. Hennes intuition kunde ha berättat vad det handlade om men hon var så van att tänka fram lösningar på varje problem hon stötte på att hon totalt blockerade sitt sjätte sinne.

Peter hade varit lättad över det tillfälliga avbrottet. Han tillämpade sina nyvunna insikter på fadern och insåg efter en liten stund varför Sean var så road. Då drog han själv på munnen. A-ha! Segervisst återupptog han blickarnas kamp med Rebecca. Han skulle lösa gåtan. Han var inte helt säker på vad det var för gåta modern försökte lösa men det skulle nog ge sig. Så länge han avgick med segern, så att säga. Han anade att han då automatiskt skulle få svaret på båda mysterierna.

”The winner takes it all!” Han hade mumlat det högt utan att vara medveten om det.

”Sant! Så sant!” sekunderade Sean och fick genast en ny ilsken blick från sin kära maka. Han lade ena benet över det andra, lyfte kaffekoppen mot Peter i en tyst skål och tog därmed tydligt dennes parti i den märkvärdiga kampen. Trots att han hade lovat sig själv att inte ta ställning så att någon av dem märkte det. För att neutralisera detta sade han högt:

”Kära Rebecca, du glömmer din främsta tillgång!” Sedan teg han igen. Just det!, tänkte Peter. Men snälla pappa, säg inget mer nu. Det sista signalerade han till Sean med en mycket tydlig gest, omöjlig att inte förstå.