Rebecca noterade den men utan att förstå dess djupare betydelse. Det var väl inget konstigt med att Peter hyssjade på sin far. Han störde ju koncentrationen. Min med, tänkte hon irriterat. Och vadå, främsta tillgång? Det var ju just den hon använde. Sin skarpa hjärna. Hon samlade all sin tankeförmåga och omvandlade den till en kognitiv laserstråle. Bit för bit dekonstruerade hon Peters karaktär från före gårdagens vigselcharad och försökte hitta den felande länken till hans nuvarande mer mogna framtoning.

Hon hade inte lyckats få ur Sean vad som hade hänt mellan dem. Han hade villigt låtit sig förföras under natten men hade bara skrattat åt hennes subtila försök att locka ur honom hemligheten. Hon hade misslyckats kapitalt och det var hon sannerligen inte van vid. Nu skulle hon lösa mysteriet och radera ut Seans oförskämda leende.

Peter noterade lättad att modern fortfarande var på fel spår. Själv kombinerade han tanke, intuition och inkännande och kom steg för steg allt närmare lösningen. Dessutom växlade han hela tiden perspektiv, än försökte han tränga in i moderns tankevärld, än såg han hennes skenbara känslokyla från sitt eget perspektiv. Genom att kombinera allt detta löste han till slut mysteriet.

”Jag har det!” skrek han plötsligt. ”Äntligen vet jag det!”

”Vilket då?” frågade Rebecca och Sean precis samtidigt.

”Bli inte arg nu, mamma! Men jag vet varför…” Så tystnade han. Plötsligt kände han sig lite skamsen över vad han hade insett om modern. Inom sig kämpade han med dels sin egen fåfänga, att få erkännande för lösningen på moderns gåtfulla beteende, dels insikten att avslöjandet skulle göra henne väldigt ledsen. Han stred med sig själv en lång stund. Till sist sade han med äkta övertygelse:

”Jag vet vad jag vet - det får räcka med det! Sånt här kan man inte avslöja hur som helst!”

”Där vann du din allra största seger! Den över dig själv.” utbrast Sean och torkade bort något skräp i ögonvrån. Han hämtade en flaska Remy Martin från barskåpet och tre konjakskupor från vitrinen intill. ”Det här måste vi sannerligen fira!”

Rebecca och Peter var alldeles för häpna för att ens komma sig för med att protestera. De tog emot glasen och beredde sig på det oundvikliga tal Sean utan tvekan ämnade hålla. Sean såg på sin lilla familj där Lucy saknades. Hon borde ha varit med om det här, tänkte han. Så klarade han strupen och satte igång:

”Kära Rebecca! Dyra älskade maka! Peter, min käre son! Jag bara måste få uttrycka min uppskattning över den mognad du genomgått sedan igår. Jag sådde ett litet frö hos dig för ungefär sexton timmar sedan när din mor tillfälligt lämnade matsalen. Detta frö föll i ovanligt god jord och växte snabbare än väntat. På mindre än ett dygn har du mognat mer än många gör under ett helt liv. Om inte det är värt att fira då vet jag inte vad som är det. Du kommer att kunna gå hur långt som helst så länge du inte glömmer det du lärt dig sedan igår!”

Sean höjde glaset och de skålade samfällt. ”Käraste maka! Du förlorade en märklig kamp denna förmiddag men du vann en mogen son. Du kommer förmodligen aldrig att lösa gåtan. Ändå är du lika mycket en vinnare som Peter. Er lilla kamp hjälpte honom till en mycket viktig insikt. Vi vet redan vilken. Skål!”

På nytt skålade de. ”Slutligen vill jag att vi skålar för en viss frånvarande person som vi alla känner och som sannolikt kommer att spela en ganska stor roll i våra framtida liv! På lite olika sätt."

Sean fick åter något skräp i ögat. Peter betraktade fadern medan känslorna lekte virvelstorm inombords. Han förstod vem som åsyftades och var tacksam för att hennes namn inte sades rent ut. Han hade sett Rebeccas frågande min. Han ville själv få presentera sin presumtiva fästmö för föräldrarna, om hon nu ville bli hans. Det återstod att ta reda på. Men nu visste han i alla fall hur han skulle gå tillväga. Ett litet steg i taget skulle inte kännas så svårt. Han skulle också använda sina nyvunna insikter från kampen med modern för att utröna flickans känslor.

Plötsligt kände han en nästan allomfattande tillförsikt inför livet och vad som väntade i framtiden. Den saken måste givetvis tillskrivas hans ungdom. Men det insåg han naturligtvis inte själv. Han visste bara att han alltsedan gårdagen hade tillkämpat sig en ny syn på livet och att det gav honom nytt mod att möta livet precis som det var. Han hade fått en solid grund att stå på och var fast besluten att inte förstöra den. Han var medveten om sina ovanliga fakulteter och skulle följa faderns råd att använda dem klokt. Till fromma för både sig själv och omgivningen.

Men drömmen om att sno åt sig Nobelpriset gömde han djupt inom sig. Sånt skulle man nog inte heller prata alltför mycket om. Det räckte med att han själv visste att han en dag skulle resa till ett avlägset land nära Nordpolen för att ta emot priset ur den svenske kungens hand. Och om allt gick planenligt… Peter log inåtvänt när han tänkte på det ordet. Han kunde bara hoppas att han då skulle ha Sheila vid sin sida, i en ännu vackrare klänning än den gyllengula av organza. Grön kanske eller kornblå. Det skulle passa perfekt i den där guldsalen där man dansade tills det ljusnade.

Kommen så långt i fantasierna om framtiden kände han med ens hur trött han var. Han kliade sig tankspritt på fingret där biet hade stuckit honom för en hel evighet sedan. Så gäspade han stort, släckte läslampan, vände sig på sidan, drog täcket över huvudet och slöt ögonen. Precis innan han somnade hörde han plötsligt Seans röst säga ”…hela huset för dig själv…du kommer att veta…bjud ut henne…gå hur långt som helst…” Innan sömnen övermannade honom svarade han lite sluddrigt ”jja, pappa - det schka ja!”

Det må vara honom förlåtet att han i hastigheten satte ihop Seans ord lite olyckligt. Det var ju inte Peter som hade tagit fram flaskan med Remy Martin och sedan lämnat den framme. Bostonsocietetens äldre damer hade förmodligen haft ett och annat att säga Sean om det. Men ingen av dem kände till vad som hade tilldragit sig i det respektabla gröna huset med de vackra stuckaturerna.

Dessa damer hade nog också haft sina synpunkter på det som samtidigt tilldrog sig mellan Sean och Rebecca. Hon försökte nämligen att klämma ur sin make hemligheten genom att kittla honom över hela kroppen. Han skrattade och vred sig men hemligheten med Peter avslöjade han inte hur hon än bar sig åt. Till sist fick han nog och övermannade henne. Sedan utsatte han henne för en långt mera jobbig situation. Märkligt nog använde Sean precis samma uppsättning knep som Peter hade lärt sig en ovanligt mörk natt. Men det kände varken Sean eller societetsdamerna till. Det var nog lika bra det.


Epilog

Många år senare ringde plötsligt telefonen. Peter stelnade till och tänkte först inte svara. Situationen var lite känslig, minst sagt. Han log mot Sheila och belönades med ett matt leende. Hon darrade av upphetsning och ville inget hellre än ta emot honom nu. Något sade henne dock att han borde ta samtalet. Samtal mitt i natten var alltid viktiga, det var hennes erfarenhet. Hon tecknade åt honom att svara. Han lyfte sin lediga hand och drog den som hastigast genom håret, en mångårig vana som alltid hade förbryllat henne. Även innan de blev ett par. Men hon hade aldrig frågat.

Plötsligt kände hon en obetvinglig lust att veta. Han stirrade först oförstående på henne. Sedan begrep han. Telefonen ringde och ringde. ”Jag ska berätta sen” lovade han. Så sträckte han sig över henne för att nå telefonen som stod på nattduksbordet närmast henne. Hon drog in doften från honom, hon älskade den doften. Som i dimma hörde hon hur hennes man häftigt drog efter andan. Hon kämpade för att hålla kvar upphetsningen. Hon ville inte behöva börja om när han väl avslutade samtalet. Hon satte ihop de bästa fantasier hon någonsin haft och lyckades riktigt bra. Till sist lade han på luren. Tog samma väg tillbaka över henne men lade sig bara ner bredvid henne utan att röra henne mera. Han verkade vara i chock. Jaha, tänkte hon. Så var det med det. Det var tydligen inget bra samtal det där inte. Högt sade hon:

”Älskling! Vad är det? Berätta då! Du vet att jag är en bra tröstare, för det mesta.”

”Vad…? Nej. Jag... har... fått det.” Han talade stötigt och entonigt. ”Nobelpriset. I fysik.”

”Vad?? Skoja inte med mig nu. Särskilt inte vid den här tiden på året. Men det var skönt att du inte behöver tröstas. Det är jag inte riktigt i form för nu, som du säkert förstår.” Sheila blinkade menande. ”Men berätta nu - vem var det egentligen som ringde?”

”Älskade gullunge! Det är sant! Det var från Sverige. Jag har fått Nobelpriset! I fysik. Tillsammans med den där Gernstopf. Han måste vara närmare nittio år nu. Vi får dela på priset. Jag ställde några frågor som genast skulle ha avslöjat en skämtare.” Han tystnade. Hon väntade spänt. ”Det är bara så svårt att fatta… Hela livet har jag drömt om det här ögonblicket och undrat hur det skulle kännas. Nu vet jag. Och det är…”

”Yippeeeeeee!!!!!" Hennes glädjetjut kunde ha uppväckt de döda som vilade på kyrkogården en kilometer bort. Hon hoppade upp ur sängen och uppförde en märklig barfotadans. ”Vi är rika, riktigt rika!”

Han tänkte lite slött att hon uttryckte hans egna känslor. Långsamt fick han kontakt med sig själv igen. Hans idoga arbete i Schweiz, först tillsammans med modern, sedan på egen hand när hon inte hade orkat längre, hade till slut gett resultat. Hans fantastiska mamma hade varit inblandad i det topphemliga CERN-projektet ända från början. Men det var han som nu fick njuta frukterna av deras gemensamma ansträngningar. Det kändes inte helt rätt. Han var förvisso stolt över sin forskarmöda och de häpnadsväckande rön han med acceleratorns hjälp hade kunnat presentera. Samtidigt visste han att förutan Rebeccas gedigna förarbete hade det inte funnits någon partikelaccelerator till senare forskares gagn. Modern hade tydligen förhindrat mer än ett allvarligt misstag under projektets gång. Det hade han fått klart för sig när han väl själv kommit dit och fått kontakt med flera forskare som hade arbetat tillsammans med Rebecca för att förverkliga den största dröm dåtidens fysiker hade haft. Och ämnets forskningsfront hade tagit ett rejält kliv in i framtiden.

Plötsligt suckade han. Djupt. Han ruskade lite på sig, som för att skaka av sig de sista resterna av det närmast letargiska tillstånd beskedet från Sverige hade försatt honom i. Sedan berättade han i detalj om hur han som sextonåring hade fantiserat om att få dansa i Gyllene salen med Sheila som skulle bära en grön eller kornblå klänning.

”Kornblå i så fall. Jag är inte så värst förtjust i grönt, som du vet.”

”Älskling, du får bära precis vilken färg du vill. Det är din fest lika mycket som min. Utan din kärlek och uppmuntran, för att inte tala om ditt tålamod när jag var tvungen att vistas långa perioder i Schweiz, hade jag aldrig varit där jag är nu. När jag var ung, mycket ung, trodde jag hela tiden att riktigt stora bedrifter gick man bäst iland med på egen hand. Utan inblandning från andra. Men livet har lärt mig att det sällan är sant. Inte minst arbetet tillsammans med min mor öppnade mina ögon för det egenvärde som ligger i att samarbeta om någonting, vad det än månde vara.”

”Älskade vän! Nu låter du som en bok igen…” Hon behövde inte vänta länge på effekten.

”Vadå igen? Mig veterligt…” Peter hejdade sig när han såg hennes underfundiga min. Som av en händelse erinrade han sig en viss sinnenas kamp för flera decennier sedan. Plötsligt läste han i Sheilas egen bok men det aktade han sig noga för att avslöja. Hon hade på ett finurligt sätt lyckats dra honom tillbaka till det verkliga livet igen. Och det var han henne tacksam för. Samtidigt insåg han att han under många år hade läst alldeles för lite… kvinnolitteratur. Det var dags att göra det lite mer regelbundet.

Nobelpriset i all ära. Han skulle med stort nöje läsa det mångsiffriga beloppet ett flertal gånger i tidningen någon av de närmaste dagarna. Men den allra viktigaste litteraturen stod att läsa i Sheilas skrattlystna ögon. Tids nog skulle de detaljplanera för besöket i det lilla landet nära Nordpolen. För ögonblicket var den ofta prisade trippeldoktorn och professorn mycket mer intresserad av sin vackra hustrus bok. Han visste att den krävde en helt annan läsart än den vetenskapliga. Det mesta var nämligen nedtecknat mellan raderna. Dessutom var det en ständigt pågående bok.

Han kysste sin förtjusande livsledsagerska på näsan. Hon räckte ut tungan åt honom. Sedan började han läsa…

-  -  -  -

Författaren har försökt levandegöra en oförliknelig person vid två livsfaser. Huruvida detta syfte har uppnåtts må varje läsare själv bedöma. En sak bör dock tilläggas. Även personens föräldrar kan med fördel ges detta epitet. Liksom personens förtjusande hustru (som, inom parentes sagt, frivilligt hade avbrutit en lysande karriär inom humaniora för att serva och sparra sin nobelpristörstande äkta man). Liksom deras två utflugna barn vilka ej medgivits utrymme i denna djupt lögnaktiga berättelse. Även detta skulle den aktningsvärda bostonsocieteten sannolikt bli ytterst upprörd över. Men det är en helt annan historia.