”Nu är dom här!” skrek Marit och hoppade kvickt ut genom fönstret på baksidan av huset innan hennes mamma hann hindra henne. Hon landade mjukt i en liten snödriva som vårsolen inte kommit åt än och slog därpå en kullerbytta. På det viset förkortade hon sträckan till målet för sin otålighet. Gullvivorna blommade och hon kunde inte komma dit fort nog. Mellan de två rönnarna som höll upp den trasiga hängmattan bråkade småfåglarna om allt de fann nu när kung Bore tycktes vara framme vid sitt årliga nederlag. Vintern hade varit både lång och sträng så våren var mer efterlängtad av vanligt. Av både djur och människor.

Aprilsolen betade långsamt av de kvarvarande snöfläckarna och omvandlade alla gropar de hade grävt förra sommaren till små sörjiga pölar. Det var när hon och Simon hade lekt ekorrar. De hade jagat varandra och samlat stenar som fått tjänstgöra som nötter. Med tiden hade det blivit rätt många gropar, med en nöt i varje. Men när de skulle täcka över nötterna så hade inte Marit velat göra det. ”Nej, det är finare som det är nu!” hade hon avgjort och så hade de lekt vidare utan att snubbla en enda gång på de talrika groparna. Sedan hade frosten och tjälen kommit och permanentat dem.

Marit kom på fötter igen men ändrade sig och slog ännu en kullerbytta i rena våryran. Hennes nya färgglada tröja blev både våt och smutsig. Annika ropade ”ta åtminstone på dig jackan och mössan!” och höll förtretad ut kläderna genom fönstret till sin olydiga dotter.

Marit insåg att det var bäst att lyda mamma denna gång. Hon kom motvilligt tillbaka till fönstret och tog emot ytterkläderna. Med viss svårighet krängde hon på sig den knallröda jackan och drog mödosamt upp blixtlåset, satte den mångfärgade mössan på plats och såg sedan upp mot modern. Annika dröjde med blicken vid sin energiska dotter. Gröna lite trötta ögon mötte lika gröna ögon som inte var det minsta trötta. Hon betraktade flickan och nickade godkännande till tecken att hon kunde ge sig av. Hon stod kvar någon minut och såg efter flickan som skyndade iväg till sitt årliga möte. Det gick inte att vara arg någon längre stund. Inte på det yrvädret. Annika insöp den friska luften en god stund innan hon återvände till köket och det kallnande kaffet.

När Marit kom fram till den lilla slänten där gullvivorna nu lyste ikapp med solen satte hon sig tvärt ner. Hon plockade den största gullvivan, tryckte den mot näsan och drog in doften allt vad hon orkade. Nu är det vår! jublade hon inombords. I går hade hon haft femårskalas och den nu smutsiga tröjan var bara en av presenterna hon fått. Även den röda jackan var i det närmaste ny eftersom hon växte ganska fort nu. Efter tårtkalaset hade pappa mätt henne - 110 cm precis! Pappa skulle alltid mäta henne, kändes det som. Jag växer väl hela tiden, precis som Lena och Simon! Det sista sade hon högt. Det blev mera verkligt då.

Lena och Simon hade gjort en present tillsammans i snickarverkstaden. Marit kluckade till där hon satt i snöslasket och glädjetänkte på gårdagen. Det blev lite kallt om baken men det märkte hon inte av. Pappa hade lurat henne! Det fanns inga monster i snickarboden, det förstod hon nu. Det hade bara varit Simon och Lena! Och pappa. Pappa hade gått i maksopi - hette det verkligen så? - med hennes lekkamrater! Han hade till och med hjälpt dem att tillverka de mindre detaljerna som barnafingrar hade svårt att få till på träpusslet hon hade fått. Hon älskade pussel och hade redan ganska många. Men det nya var finare än de andra. Pappa hade nog hjälpt till mer än han hade velat tillstå. Nog för att Simon och Lena var duktiga. De var båda sju år och skulle börja skolan till hösten. Simon hade hon lekt med så länge hon kunde minnas. Han var som en extra bror. Hon hade visserligen redan en massa bröder men det var inte samma sak. Hennes riktiga bröder kunde vara riktigt elaka mot henne. Men med Simon var det annat. Och i vintras hade de pussat på varandra. På munnen! De hade varit i vedboden, gömda bakom en stor vedhög.

Marit fnittrade och plockade en ny väldoftande blomma som hon avnjöt lika intensivt som den första. Det var allt bra nära att Erik hade kommit på dem. Erik var hennes sju år äldre bror som hade kommit dit för att hugga upp lite ved. De hade suttit blickstilla bakom den enorma vedhögen och hållit sig för mun så att inte skrattet skulle komma ut. Lena hade hon börjat umgås med först i vintras. De var hennes närmaste grannar och bodde på var sin sida om henne. De tre lekte ofta tillsammans.

Men idag ville hon vara ensam. Gullvivestunden var hennes och ingen annans. Hon hade svårt att sätta ord på varför det var så viktigt. Det bara var det! Men mamma verkade förstå hennes iver varje vår när gullvivorna tittade upp ur marken. Det var underförstått att gullvivestunden var speciell.

Trots att hon hade Simon och Lena var Marit i grunden ett ganska ensamt barn. Hon hade en enda syster. Men Karla var hela tjugotvå år äldre. Man kan inte leka med någon som är så gammal. Hon var ju vuxen, ingen lekkamrat precis. Men hon var bra att ha vid läggdags. Då sjöng hon vackra folkvisor och spelade gitarr till. Efteråt var det lätt att somna. Marit hade själv en ren och klar sångröst. Hon älskade att sjunga. Men så var också hela familjen musikalisk, fast på olika sätt. När hon blev stor skulle hon lära sig spela gitarr, och fiol, och orgel. Hon längtade redan efter att få börja skolan och allt hon skulle få lära sig där. Det fanns så mycket att lära sig. Hur skulle hon kunna vänta så länge? Två år drygt! Det var ju nästan halva livet dit.

"Jag vill lära mig nu!" utbrast hon och slet otåligt av en tredje blomma. Erik hade lärt henne skriva sitt namn. Med tryckbokstäver. Det var också i vintras, allt verkade ha hänt i vintras. Marit hade aldrig varit särskilt förtjust i sitt namn men när hon första gången hade sett det skrivet hade hon tyckt om hur det såg ut. När man uttalade det lät det inte bra men när man såg det så var det inte så dumt. M kunde man klättra på, A var en rutschkana, R var både-och, I var en ensam bokstav - men med rätt skor kunde man nog klättra uppför den, T var… stolt - man behövde en trampolin för den, hoppade man riktigt högt kunde man komma ända upp. Hon hade minsann sett det jättestora T:et i Tempo inne i stan. Där skulle hon vilja sitta och spana med kikare mot Oviksfjällen. Kanske skulle hon få se en björn då! Eller en varg. Eller kanske till och med en järv… Hon hade hört de vuxna berätta jakthistorier under de mörka vinterkvällarna.

Det var särskilt en kväll som hade etsat sig in i minnet. Under det jättelika köksbordet hade hon suttit mol tyst och lyssnat med alla öron på helspänn. Och ingen hade vetat att hon satt där, inte ens mamma. När sedan de vuxna var i färd med att säga adjö till farbröderna, så hade hon smugit fram och kvickt försvunnit ur sikte.

De där karlarna hade egentligen tillkallats för att hjälpa till med Mina, hästen. Stoet hade råkat ut för en otäck fallolycka och skadat sig så illa att det mest barmhärtiga hade varit att avliva henne. Men först hade man försökt få Mina på fötter. När det inte lyckades hade Eskil tagit ett tungt beslut och ringt efter veterinären. Denna hade gjort sin ofrånkomliga plikt och sen hade mamma bjudit in alla karlarna på kaffe. Den kvinnliga veterinären hade tackat nej och åkt hem till Östersund igen. Det var ju ganska sent på kvällen. För att lätta på stämningen hade man börjat berätta jakthistorier. Den natten hade Marit drömt om de där märkvärdiga djuren som hon dittills bara hade sett på bild i tidningar och böcker. Men det hade inte varit mardrömmar, bara härliga drömmar. Nej, än så länge visste hon inte vad en mardröm var för något. Även det hade hon kvar att lära sig. Men det kände hon tack och lov inte till där hon satt och glädjetänkte på än det ena, än det andra.

Marit bröt den fjärde gullvivan väldigt försiktigt, nästan som om hon trodde att blomman då inte skulle märka det. Solen gick tillfälligt i moln och Marit huttrade till. Plötsligt kände hon hur blöt hon var. Hon reste sig och ställde sig framstupa med händerna i marken och baken i vädret så att solen skulle få torka hennes byxor. Solen verkade förstå vad Marit ville för den tittade fram igen men bara för en liten stund. Marit började frysa ordentligt men ville inte återvända till stugans värme. Inte än. Hon hade inte tänkt färdigt. Hon brukade alltid tänka färdigt vid det allra första besöket hos gullvivorna. Det var de fem första som var allra mest betydelsefulla. Det visste hon sen tidigare. En djup suck undslapp henne.

Hon förstod att hon inte skulle få tänka färdigt. Hon frös alldeles för mycket nu. Hon skulle dela gullvivestunden i två. Bara solen sken i morgon också så skulle hon gå hit och tänka färdigt.

”Det är mycket viktigt att man får tänka färdigt”, muttrade hon halvhögt. Då kände hon det. Det välbekanta pirrandet i läpparna. Nej, inte nu! ”Jag har inte tid med ett anfall!” skrek hon till och skyndade sig hem igen. Hon var alldeles andfådd när hon kom fram till stugan. Men hon var varm igen så anfallet blev inte av. Inte den gången.

Marit kämpade en stund innan hon lyckades öppna den tunga ytterdörren. Det var en sak att hoppa ut genom ett fönster som stod öppet för att vädra ut vintern. En helt annan att tvingas återvända innan man ens hade tänkt färdigt.