Svalt drunknar hjärtslagen
utav mardröms bistra verklighet
där din bleknande kontur
lämnar tomhet åt natten
Skrikande bär jag mörkret själv
skuggorna av din sista vandring
Nuddade det aldrig din blick,
skönheten i livets andetag
säg mig, såg du aldrig
lekande barfota barn
på sommarens gröna ängar
blommande knoppar på vårens träd
kände du inte, dofterna av dess skönhet
Var det kallt där du levde,
bländad av falska ömhetssken
Nådde inte min värme dig,
som jag varje dag sände
genom kärleks äkta vårdande
Säg mig, min vän,
var du ensam i ditt förrödiska näste,
fast jag älskade dig genom varje storm,
aldrig bortvänd från din sida
Tyst inom min tomhets fångenskap
där jag sörjande mister dig
viskar jag med tusen hål i min röst
"Varför blundade du bort livet
det stod ju där framför dig"