Någon stans där uppe

lyser det en klar stjärna

bara för mig

det är min stjärna

en kärlekens vägvisare

en gyllene stig finare

till mitt inre väsen

som skall visa på rätt och fel

och vara ett med mig

i svåra som goda stunder.

Men vid oklar himmel

då Satan svänger sin cape

och min stjärna ej syns

och tillvaron gör mig liten

och vilsen i världen

så flyr jag vind för våg

utan nått mål på färden

likt en blind, som söker sin

skugga i en labyrint.

Och genom ett dis av tårar

som bränner och känns som om

dom skall slita och trasa sönder

mina ärriga kinder i den bitande kylan.

Oh! denna Satans frys.

Och ju fortare jag springer

ju mer bränner tårarna från helvetet

och av ondskan jag gråter fler tårar

som jag ej kan bli kvitt.

Men långt inom mig skäms jag

i min själ av min själviskhet

då jag var natt står där ute vid krönet

på Skåne slätt och spanar i panik

efter fallande stjärnor

ty om det måste falla en stjärna

var gång jag vill önska mig att vara lycklig

ja då finns det ju snart inga stjärnor kvar på himlen

och då slocknar ju även den..

min stjärna.

Himlen och stjärnorna är ju inte bara mitt!

utan tillhör oss alla.