I ett berg fanns en borg dit ingen
kunde nå så länge de valde att
på sådant inte tro
men vid minsta tvekan fanns en
chans att finna vägen dit ändå

Så kom det sig en dag att en liten
tös var på irrfärd från sitt hem, sin
familj, ja sitt eget liv

hon dvaljs i ett ett håg hur eländigt som
helst, ty hon var en olycklig liten sak

Så kom det sig att solen steg just som
en aldrig så liten vind for genom skogen
tung med ett uppfriskande sus
en gren på en gran och några till svaj till
just sånär att strålen från vår sol stang
denna tös mitt uti dystra blicken sin

yr såg hon upp, men inte sig för

på näsan stod hon med förklädet över
ansiktet och kjoltyget kring halsen

blott underklädet visade hon nu, och se
sådant hade borgar´n i sten aldrig sett
förr
och skammen var stor, men inte större
än skamligheten själv, så där stod han
med händerna på varsin rodnande kind

gapande stort både med ögon och mun

Han var kär, tänka sig att, och vips var
flickan på rätt köl, och generad och allt

deras blickar möttes för en sekund och se
solen var kvar, den skingrade mörkret där
i själen hennes länge nog att hon såg

Så han räckte ut handen för att säga Goddag,
som för att ursäkta sitt skamliga sätt

hon räckte ut sin, sen gick solen i moln

och flickan med dystra sinnet syntes aldrig
i socknen till något mer, no sir, aldrig igen