Mitt i en hög av pyrande brev, några böcker och något
som liknar en halvt förkolnad fot ännu iklädd en om än
knappt skönjbar sko, stod en vålnad högt på tå

skon var för övrigt gammal, att döma av dess
smått grotekst överdimensionerade plös, jag
tordas såhär uti stundens allvar datera den till
omkring 1730, kanske -35

storlek cirka trettioåtta och en halv

En oheligt jämmerlig stank steg ur denna pyrande hög
av det förgångnas idag ogiltiga svek, ett os tjockt som
den tätaste smog

så jag nös några gånger av all den aska som
retat mina nasala delar en god stund, som om
det skulle hjälpa

ty vålnaden sträckte sig vigt över det som en gång varit
traktens förmodligen dyrbaraste parkett, lagd av sin tids
allra skickligaste mästare i det ädlaste trä

Och ve som hon såg ut, brusten i ett grin så
vulgärt att ögonen mina helt klibbade ihop

jag såg givetvis ingenting mer, hörde väl något men det
var så fult att något så ohyggligt jag ogärna tar uti min
välvårdade mun att öppet som här yppa till var och en

Jag dog, eller en del av mig i alla fall, för så snart
jag nykter stod på upp igen var jag bestämt ett ben
fattigare och en hel obygds totala skuld rikare, allt
utan att något som helst av det hela kunna förstå