För varje suck tycktes glaset än djupare, och vinet
däri allt mustigare mörkt, tills det så småningom
mest liknde något av en sugande svart malström
av suggestiv hypnos

hon drog en suck till
och vinet i kalken djupnade ännu en
oktav i sin redan bottelösa orimlighet

när sucken nådde sitt yttersta klimax, när den väl
bottnat i djupet av hennes urholkade bröst steg
han in, med hatten välvårdat placerad under armen

Goddag, mitt namn är Belsebub,,

genast tog luften som helt slut i rummet och sucken
som just skulle till att vända kom stumt på skam

läpparna förrådde hennes usla tillstånd först, med
sin motbjudande sönderspruckna textur, sin färg
vilken skvallrade om ohälsa, vagt blålila, nästan grå

Ni har påkallat min auktoritet, Ni önskar
inställa er för tjänstgöring vill jag förmoda

han var högrest och brysk, helt klädd i läder och
exklusiv ull, doftade sump och saknade helt något
som helst uttryck i sin helt personlösa blick

och eftersom luften helt tagit slut kom hon sig inte för
att så mycket som varken nicka eller skaka på sitt
armodiga huvud, utan krossade istället glaset med
vinet mot pannan

det dyra, fina glaset, det enda i kristall för sin tid
då det var en prototyp, ett djärvt första utkast

Hon var glasblåsarens bastard, horungen som lärt
sig på egen hand, vunnit framgång men ack, se
fallit offer för sin egen självömkan och supit ner sig
istället för att gå rakryggad fram

nu var det för sent, förkylt och slutgiltigt slut


Vingarna värkte ut ur muskler och ben under en smärta
så intensiv att förståndet hennes gav upp, liksom allt
minne om vem hon en gång var

otid senare;
och armkrok gick de därifrån, ut ur värdshusets
smutsiga entré, ut ur tid och alla former av rum