Vilsna cirklar
andas stilla
för oss båda
när jag själv inte finner luft
håll hårdare
när jag slinker ur ditt grepp
när tomhetseko skär
genom din hörsel
så du inte finner ro
lyssna kvar de vackra orden
lita på det vi kände
när gårdagen var oss nära
smek ömt de ljusa minnen
när jag lämnar dig en stund
går runt i mörkrets töcken
vilsna cirklar för mina ben
att vandra ensamt men aldrig själv
jag vet att du står intill mig
men det blåser stormigt kallt
drar skydd intill det öppna
försöker tysta smärta
genom att inte tala alls
kanske mer en bristning
att inte höra
eller en skoning trots allt
jag är kvar här någonstans