Sonetten passar skalden utmärkt - änskönt
nog en och annan morrar i sin vrå
Men många andra bjudes gärna vängrönt
i hopp att dessa icke skorra må...

När trams och dialog ses gå i clinchen
de skapar i ett samtal skön balans
då tarvas sällan sjunde himmelsvinschen
ej heller krävs att någon går i trans

Man skämtar, man berättar, ställer frågor
och stundom lär man känna särskild vän
Dock, vänskapens bekantskap går i vågor
man chansa får i gry- och skymningen

Hur mången har ej sagt på äldre dagar
de icke haver ångrat vad de gjort
med stundom tårat öga de beklagar
vad allt de icke vågat har alltfort...

En kärlek kanske därför gick förlorad
en chans förgylla livets egen dans
En smälek blev måhända svårt förstorad
men skänkte något som ej annars fanns...

Jag därför icke tövar versmått pröva
som aldrig jag i tryck har läst en gång
Ej slår jag mig till ro, vill gärna röva
den aura som besjäla kan min sång

Sonetten enkelt stal mitt unga hjärta
när nittonårig jag dess snille fann
Old Willie då förtrollade en snärta
sonetten i mitt skaldesinne brann...

Men - konstigt nog - jag skrev ej någon sådan
förr'n 58 år mig hade lett...
Nu stänges, fastän pratsam nog, den lådan
som föder en sonett förutan svett