Visst borde jag i arla morgonstunden
försluta locken över välvda rum
nog torde jag av Musan vara bunden
när putad buk hörs ropa ”jag är krum!

behöver bättre fylla än den macka
du gav mig nyss…” Mitt inre väsen vet
när Musan allvarsord med mig vill snacka
blir hungern av en annan dignitet

Och småningom jag glömmer bukens klagan
och drömlikt tömmer sinnet, gömmer kval
ty Musan redo står med sinnrik stagan
och skalden förs till tidlös bortomdal…

Ej törstar, icke hungrar min lekamen
ty Musan röjer åter dolda vrår
av annat stoff, då skälver skaldedamen
dess slöja faller - själens djupa sår

sig tidlöst visar, skyler ej den pina
poeten lider, barnets slagna blick
då hugg och slag och hånrop hördes vina
i blixtbelysning minnen återfick…

Så var det, skalden återsåg den tösen
vid skolans tegelvägg hon ofta stod
och modlöst tryckte, kände ej det lösen
som kanske kunde givit henne mod…

Att trotsa mobbargänget… ej i sinnet
den tanken fanns, blott genomleva dag…
Jag ryser för den tösen och åt minnet
ty den rädda lilla flickan – det var jag