Hur tunga stenarna var tänkte man aldrig
på, hur skavda händerna blev, ständigt
upprivna i oläkliga sår som de måste blivit

hur många hundra
kanske tusen väldiga block av
bergets urmejslade sten

allt för att färdigställa tidsåldrarnas mest
fantastiska värn, det mest ointagliga verk
en människa åstadkommit alls


och se,
där vajar ännu fanan min, mitt personliga
bannér, högt över mur och stupa torn

mitt, bara mitt
bekräftelsen på att ingen tagit min borg
med våld, inte heller med varken lumpen
lust, ens ärbar list

Att jag defacto gått och begravt mig själv föll mig
inte in förrän syret tog slut, och kvävningen blev svår