för vem vill egentligen bo i landet där luddet
i filtret på torktumlaren alltid är borta,
där de gamla visar de unga samma respekt

där mjölken alltid finns i minst tre fetthalter
och skvallerpressen fashinerar miljarder

nä, inte jag

för jag vill bo i en timmerskrubb långt åt helvete
från allt det där, gärna så isolerad och ensam att
jag snart och på fullt friskt allvar tror på sånt ingen
så mycket som hört talas om sen minst tusen år

så länge att jag tänder på blotta minnet av en
levande kvinna igen, på blotta sensationen av
att faktiskt minnas nåt sånt över huvud taget

Först då skulle jag känna mig på riktigt mänsklig
igen, istället för den urbaniserade glugg av ett mörkt
hål i statistiken man kommit att bli

utsikterna ser inte lovande ut, samhället har just
något av rent legendariska griprefler mot allt sånt