På ben min skira sköna, såg jag dig
komma vilt skena fram över maskros,
klöver och döm av min förvåning

genom nässlor i dungar vida

så näpen som en älva, men med kliv
precis hur vådliga som just helst

Jag torkade en kittlande pärla svett ur
min lätt bekymrade panna för att sedan
blinka en annan ur ögonvrån

och du var borta

men doften kan jag ännu känna, fast
bara om sommarn och bara när jag
sluter mina blå att låta dem se vad de
ser, utan att sinnet får lov att döma