Vidstiga skogar ligger för mina fötter som
en oskriven bok, ett epos i väntan på form

trädens gemensamma tätnad får vinden
att sucka som vore den trött på all denna
ihåliga väntan, på att ingenting händer

blommorna frodas,
vissnar att outtröttligen spira igen

och där står man, tvekande på foten inför
allt som kan hända
för tar man ett steg är steget taget och
alltings början är ett faktum, eller så
håller man igen och just ingenting sker


Det kittlar i tårna, längs ryggmärgen,
det kliar, sticker, oroas och spänner

nåt måste ske, något vill ut

måtte det vara jag, eller är det bara
vårens härliga sötverk som bultar,,