i natt höll jag mitt barn
det jag aldrig haft
hon var som jag
fast utan sprickor


vi stod högst upp i en våning med glastak
jag höll henne
medan hon betraktade några hästar ett hustak bort
hon log mot dem
och de mötte hennes blick
de tog sats och hoppade mot oss
och glastaket sprack


jag och min dotter
bland glassplitter
och hästars hovar


i natt höll jag min dotter
henne jag aldrig haft

och jag grät genom all evig tid
som runnit genom mina fingrar
för hon var
precis som jag