hjulbent, brunstig

berusad av fågelsång for hon åstad
mot ängen bakom dungen, till stenen
med skuggan

den pekade rakt mot gläntan, alltså
var tiden inne, den var mogen

Soluret hade aldrig fel, inte en gång
på tusen år
-det var så långt hennes minne sträckte
sig tillbaka i tiden innan den helt slukades
av sitt eget obskyra dunkel


på huk satt hon, naken, helt rödbrusig
av helig förväntan

så kom han,
och tillsammans kom de, gång
efter annan tills midnatten målade
himlavalvet i den djupaste rodnad