hur svarta gardinerna än var hos den där
vidriga kvacksalvaren med en lie som logga
blev rummet aldrig riktigt mörkt

varenda natt hölls man vaken av ett jämmerligt
litet sorl av ljus från en skarv i kanten av fönstret

det var en stjärna kom jag fram till, men det
tog tid för den var så in helvete liten och svag
att den knappt syntes alls till slut

det blev hur som helst något av en bisarr
besatthet, att se den där varenda natt

så kom den,
natten då den var så gott som borta


Det var då jag vaknade, gned varskorpor tjocka
som tårtbottnar ur ögonen och bländades
av det ofanliga ljuset från något helt vansinnigt

dagsljus var det nån som sa, vanligt solsken
varken mer eller mindre

well, det tog tid att vänja sig, men det gick