oraklet stod redan i högan låga när hon uppgivet
föll på knä inför det rytande bålets ilskna väsande

och flammorna slickade hennes tårar
torra redan innan de så mycket som
hunnit falla ur sina källors grepp

Natten såg på som från distans, där månskäran ny
skar likt en kniv högt i det kyliga blå, prydd av
ett par tusen tyst blinkande stjärnors avmätta ljus

ty vämjelig var stanken som
hög uti natten stod, full av död


Bönen brast som en plågad klagan, ett härjat rop
ur en bottenlös förtvivlan från denna vår krigares
hårt bepansrade inre, en hopplöshetens vilda ord

en besvärjelse full av hat

-och lågorna fläkte sig åt sidorna
som för att skamset visa ånger, som
för att bereda någon okuvlig väg

men ingen kom, ingenting, inte tomhet ens, inget
alls och inga svar