och

jag undrar
om jag någonsin kommer
att kunna älska normalt
en sådan där trygg kärlek
till någon annan
som gör att man känner stadga
och balans

kan jag älska
utan att vara på gränsen till att gå itu
utan att känna stormarna i själen
och hur känslan inom mig uppfyller
mig så starkt att allt innanför
nästan brister
utan att jorden snurrar fortare
utan att lyfta lite från marken i vart annat steg
utan att känna att snart, snart flyger jag


för att sedan slås till marken
i melankoli
med en evig natthimmel som ögonbindel


kanske är jag en sådan
som antingen känner för mycket
eller ingenting alls

det finns inga mellanting
bara himmel och helvete

antingen äta sig mätt på lyckorus
eller ha lungor fyllda med grus

himlen är så fantastisk
att ord är överflödiga

helvetet är så djupt
att andetagen blir svarta


hur ska jag någonsin
kunna älska utan
att det gör ont
samtidigt
som jag på något sätt
blir hel



utan helvete ingen himmel















utan smärta ingen kärlek?





















hjälp mig upp..
eller kanske ner