Brottstycken av dina läppar ligger i minnestrappan,

de kysser väggarna och blir åter kalla.

De söker mina, men kravlar blint till hörnet vid hissen.


Så slår minnet in som en vass växt genom glaset

och grenarnas hågkomst om din värme

sträcker sig och täcker mina tankar, som murgrönan.


Jag välvs in genom din kraft

där dina armar legat tätt mot min kropp

värmt, tyngt, klämt mig så ljuvligt.


Inget i vardagen äger ens skuggan av den andedräkten

andens dräkt

där ditt väsen, din blick bärs i sinnet och gör mig glömsk,

för allt.

Här.