Att daktylen är en jamb
är en självmotsägelse
borde få en dityramb
buga i tacksägelse

Jamben i bestämder form
blir troké – ack, vilket jorm!
Ärlig är dock anapest
visar sitt begär som bäst

Går vi sen till skön spondé
jamben åter gör succé
överallt sig trasslar in
skald för mindre går i spinn…

Andra fötter amusera
men nu skiftar skalden vy
låt oss något retirera
’ancient time’ gav huvudbry

Jamben är en märklig byggsten
men det även andra finns
som kan smärta ge i ryggben
visste redan sagans prins

när han reciterade
gamla skalders mästerverk
löpte tungan utan värk
men han retirerade

övergick till blomsterspråk
rosor, ginst och skön akleja
sade vad han ville säga
liksom ”de e bar å åk!”

Att hans hjärtas väna duva
föll för sådant veta vi
ty ur ägget som hon ruva
föddes telning med espri…

Aj och tvi! nog kom ur munnen
innan den ur skötet kom
prinsen vankade vid brunnen
fick besked – och ropte ”rom!”

Aldrig mer han reciterat
dikter eller blomsterspråk
erotiken snart changerat
blöjors byten skänkte bråk…

Nu vid bäcken ses han ofta
med en ny och skön kurtis
men han täckes nyttja ”kofta”…
vill ej få en ny surpris!