Mantelsvep över knagglig gatsten
Hand i hand
Han raglar, hon inte
Fågelsång så klar och ren
Ekar mellan husväggar
Kallar på gryningen
Kärleken så tvingande och oemotståndlig
Hägrar framför i prången
Kallar på dem
Mannen och kvinnan
Så lyckliga och rädda

Framme vid hennes port
Där de borde ha skiljts åt
Möts till slut deras läppar
Hans hand runt hennes bröst

In och upp
Till hennes kammare
Fummel i mörker
Överklänning, underklänning
Tunika och hosa
Plagg efter plagg
Faller till golvet

Äntligen hud mot hud
Efter evig längtan
Han är för full
Hon är för nykter
Men det spelar ingen roll
Det finns inte längre någon återvändo
De älskar i tilltagande gryningsljus

Vaknar
Där under fällen
I dagens klarhet
Ser på varandra
Har dagens ankomst
Förändrat något?
Nej, min älskade, inget
Och de gör det igen
Och igen
Och igen