Stundtals bortom rikena
vid en stillsam serenad
hörs sorgens brus
dovt som vindens försök till fäste
mot roten av träd fast stamlöst allena

Blott det mörker kan förföra
skuggan av ett främlings land
som förvilsnat
mött sitt ansikte i fruktans tyrann

Lömskhetssken bländar bärobarn
som genom fantasimålade vyer överlevt
men förkrympts av nattens aldrig slut

En andlös vind
viskar om bristandet
i uttorkade silkesblad
tyst men förutbestämt
kupas kallburen hand runt sagan
tusentals mil ifrån vackert
som dåtidens illusion
betryggande dränkt utav skuldhav

Om tiden inte är för dyr

Berika framtid genom sammanflätat ljus
skänk vingar att flyga fasor förbi

hem