solen är äntligen på väg ner

ännu en av alla dessa dagar

som ingen borde skriva om

och jag är lika maktlös

som han är otröstlig

lika desperat hoppfull

som han är förtvivlad

han är ett skakande nystan

av hoptrasslade nervtrådar

och jag ser i hans ögon

att jag är en förrädare

en ynkligt ömklig judas

som förmår hålla av

allt detta han föraktar

dessa mörka ögon

som jag inte får möta

dessa skakande händer

som jag inte får hålla

denna tunna svältfödda

olyckshändelse till kropp

som ingen får komma nära

en sakta briserande bomb

som undan för undan

expanderar utåt mot den

ödeläggande fulländningen

bröstet stenhårt lindat

intill bristningsgränsen

sammanpressade revben

sammanpressade läppar

vanmakten i

att följa regler

att stilla vänta

att bara låta ske

de kan ta precis allting

från midjan och neråt

vad ska jag med det till

skräcken i att väga

orken mot tiden

lönen mot mödan

modet mot rädslan