Jag håller fast vid oss med en envis och seg knytnäve, som ett barn som håller i en kola i en liten knuten näve tills kolan smälter och rinner ner på marken. Jag vill så gärna så gärna ha det där du målar upp men jag tror inte jag kan. Varje gång som jag tänker på att göra allt det där igen vrider sig ångestens piska i magen och snärtar till.

Om jag kunde säga det till dig bara, men det törs jag inte, för jag är säker på att om jag släpper ut monstret ur skåpet så kommer det äta upp oss båda två.

Jag vet att du vet det här, att du känner det på dig. Ändå fortsätter du, så att jag fortsätter jag också. Det har blivit en slags uthållighetstävling, vem kommer att ge upp först, vem är mest envis? Det kanske trots allt slutar med att jag ger upp min stolthet, låter dig vinna och blir tvungen att bryta upp och skapa smärta om igen.

Jag är rädd.